8. Vandringsstavar för min resa

Klicka här om du vill komma till en utskriftsvänlig pdf-version av den här sidan.

Välkommen till Modul 8, där vi ska prata om något som jag kallar för vandringsstavar. Ensam är stark, sägs det, och ibland stämmer det, men att ge sig in i en utvecklingsprocess helt utan något att hålla sig i gör processen mer komplicerad än nödvändigt. Själv har jag haft (och har) en massa stödstrukturer av olika slag under min resa mot ett liv alltmer levt utifrån min inre kompass. Det handlar om mentala verktyg och strategier, men också om stöd från andra människor och skrivande. Jag har arbetat mycket utifrån principen “gräv där du står” för att hitta det just jag behöver.

Kommer du ihåg meditationen vi gjorde i den förra kursmodulen, där vi plockar ut en jobbig känsla och beskriver den, för att tydliggöra att vi inte är den där känslan, att den bara är en del av oss? Den meditationen är ett exempel på ett sådant där mentalt verktyg som kan vara bra att ta till i situationer då exempelvis oro eller rädsla tenderar att övermanna oss, kanske när vi är på väg att ta nya steg i livet.

Här tänkte jag dela med mig av några andra “vandringsstavar” (uttrycket hämtat från Bodil Jönsson, ur boken Att utmana stressen) som jag har haft nytta av. Kanske finns det något här som också skulle vara användbart för dig?

Först tänker jag påminna om något som är så självklart att vi lätt glömmer bort det. Hur viktigt det är att tillfredsställa våra grundläggande behov av sömn, mat och fysisk aktivitet. För hur ska vi orka hitta vår kompass och utveckla oss om vi exempelvis ständigt sover för lite och går omkring som i en dimma av trötthet? Det här behöver jag ständigt påminna mig om. Bodil Jönsson fick mig att förstå att ibland när jag känner mig låg beror det helt enkelt på att jag inte har tillfredsställt mitt behov av sju-åtta timmars sömn per natt.

EN Mental VERKTYGSLÅDA

Några exempel på mentala verktyg tankarna och redskapen från ACT, inte minst acceptanstänket, som vi tittade på i Modul 7, till stor nytta i mitt liv, liksom good enough/smartlat, som jag nämnde i Modul 6, och som har hjälpt mig att gå från pliktstyrd prestationsprinsessa till luststyrd livsjutare (åtminstone en ganska stor del av tiden). Utöver detta har jag bland annat använt mig av följande verktyg och strategier genom åren (utan någon rangordning):

Kraftkällor: Jag har utforskat vad som ger mig mer energi än det tar, vad som ger mig kraft. Och så försöker jag göra mer av det som ger mig mycket energi (förutom yoga, meditation och skrivande – som jag ska berätta mer om strax – att lyssna på bra poddar, gå promenader, baka bröd, odla och umgås med människor jag kan ha viktiga samtal om livet med) och mindre av det som tar mycket energi från mig (som att affärsmingla med människor jag inte är nyfiken på, städa eller umgås med gnälliga offerkoftor). För en del av oss går det lätt att hitta våra kraftkällor, för andra kan det ta längre tid, men jag tror att det är viktigt att våga prova, prova, prova (odlingsintresset kom till exempel till mig sent i livet, efter att jag pliktskyldigt planterat lite morötter och tomater under ett antal år). Det är lite som med barnen och nya maträtter, vi kanske inte gillar det första gången, men tredje eller fjärde?

Meditation och yoga: Detta är som sagt några av mina viktigaste kraftkällor idag. Här hittar jag stillhet och tränar närvaro och får ofta vägledning, antingen från min egen intuition eller från något större, som jag ibland kallar Universum, ibland inte sätter ord på alls. För mig har det varit viktigt att hitta mitt sätt att yoga och meditera. Det är lätt att få för sig att “det måste vara på ett visst sätt, tänk om jag gör fel” eller att “jag måste utvecklas och bli bättre och bättre”.

Så måste det inte vara. Jag har haft väldigt stor nytta av både yoga och meditation – på mitt sätt. Det tog ett tag innan jag insåg att jag inte måste bli någon sorts supervig akrobat för att kunna kalla mig en yogi. För mig handlar yoga mycket mer om stillhet och närvaro än om att slå knut på mig själv. Jag har hittat den typ av stillsamma yogapass jag trivs bäst med, som sällan kräver någon hård fysisk aktivitet, det behovet kan jag tillfredsställa på andra sätt. Ibland går jag på pass, men jag har också haft stor glädje av att kunna yoga hemma med Adriene Mishler på Youtube, i synnerhet när jag antagit hennes 30-dagarsutmaningar och upptäckt att det visst går att skapa utrymme för yoga varje dag (eller i alla fall nästan varje) i 30 dagar – om jag bara bestämmer mig för att prioritera!

Meditationen har jag också bråkat med en del innan jag kom fram till hur just jag ville ha det. Jag behöver inte sitta på min kudde någon speciell tidsrymd. Den meditation (eller yoga) som blir av är bättre än den som inte blir det, även om det bara handlar om fem minuter, det är min fasta övertygelse. Jag får sitta hur jag vill – exempelvis mot en vägg om det känns bättre än att sitta rakt upp och ner på en kudde – och jag kan göra precis som jag vill (och brukar varva): vara i total tystnad, lyssna på musik eller en guidad meditation (t.ex. från podden Live Awake eller appen Insight Timer).

Om jag inte använder någon guidad meditation kan jag välja att bara fokusera på mina andetag, att observera mina kroppsliga förnimmelser, känslor och tankar, att affirmera, visualisera, uttrycka tacksamhet och kärlek, be om hjälp eller vad jag känner att jag bäst behöver (här lyssnar jag på min inre röst!) medan jag sitter där. Jag hävdar att det inte finns några rätt eller fel, även om många har en annan åsikt. Testa gärna att experimen­tera med olika former – långt/kort, stående/sittande/gående, tyst/guidad/till musik. Här kommer återigen min spellista som jag ibland hämtar musik ifrån när jag mediterar eller yogar, om du vill testa den.

Affirmationer och visualisering: Genom åren har jag haft stor nytta av att affirmera och visualisera. Visualisering är kanske ett mer välkänt begrepp, eftersom det används så mycket inom idrottsvärlden. Det handlar ju helt enkelt om att skapa bilder i huvudet (eller för den delen på papper) av hur ett önskat framtidsscenario ser ut. När jag drabbades av cancer för många år sedan bad jag min dotter rita bilder av vita blodkroppar som åt upp de elaka cancercellerna, och av mig i en klänning i hängmattan med bebis i magen (något som i det läget kändes som ouppnåeligt). De bilderna använde jag väldigt mycket i mitt huvud, t.ex. när jag var ute och gick med vår hund, och några år senare låg jag där i hängmattan …

Att affirmera handlar om att uttrycka det du vill ska hända i ord, som om det redan hade hänt, antingen i skrift, i dina egna tankar eller som något du säger högt till dig själv. Jag har exempelvis länge haft en affirmation som lyder ungefär så här: “Jag är frisk och stark och trygg. Jag jobbar med precis det jag vill och lagom mycket. Allt jag behöver kommer till mig – när jag är redo.” Under lång tid kändes den där meningen “Jag jobbar med precis det jag vill och lagom mycket” ganska utopisk, men idag är jag (oftast) där!

Det som är viktigt att komma ihåg om vi använder oss av visualisering och affirmationer – och som jag har varit inne på i tidigare moduler – är att inte låsa fast oss alltför hårt vid exakt vad vi vill uppnå och hur vägen dit ska se ut. Då är det som sagt lätt att missa något viktigt under resans gång eller bli besvikna om vi inte uppnår exakt det vi hade tänkt oss. Det här tycker jag hänger ihop med det som Danielle LaPorte skriver om i sin bok The Desire Map, som jag nämnde i Modul 6, nämligen att inte vara så fokuserade på konkreta resultat utan mer på de känslor vi eftersträvar, och fundera över vad vi kan göra för att känna dem lite oftare.

”Resourcing”: Av mindfulness- och meditationsläraren Tara Brach, en av mina inspirationskällor, har jag fått lära mig ett litet enkelt verktyg kallat ”resourcing”, och som bland annat används inom traumabearbetning. Det kan också användas närsomhelst i vår vardag och handlar helt enkelt om att identifiera något som kan bidra till att snabbt öka vår trygghet i en situation där vi känner oss obekväma, stressade eller oroliga, kanske inför att ringa det där telefonsamtalet till en potentiell ny arbetsgivare, gå iväg på en dejt eller kliva in på ett möte där vi tror eller vet att vi kommer att bli ifråga­satta, kanske just för att vi valt att följa vår inre kompass, i stället för att göra det som förväntas av oss.

Det där ”något” kan till exempel vara vårt andningsankare – att ta några djupa andetag för att återföra oss till nuet. Resourcing kan också innebära att lägga en tröstande hand på hjärtat eller magen, eller att ha ett litet ”mantra” av tröstande ord att återvända till (som ”Allt kommer att bli bra.” eller ”Jag är trygg.”). Vi kan också föreställa oss ett sammanhang där vi känner oss helt trygga, t.ex. där vi omsluts av ett varmt bad eller är omringade av vår familj eller några nära vänner.

Samma sak har uttryckts av en av mina poddgäster, Anna Lovind, som skrev så här i ett nyhetsbrev:

What do you need to feel safe enough to move forward?

I try to respect what I hear in response,

to understand that it’s not weakness speaking, it’s wisdom.

It’s what will allow me to keep moving forward, sustainably.

Det handlar om att ta reda på vad just jag behöver för att känna mig trygg nog att gå vidare, att respektera mina behov. Först då kan jag utvecklas på ett sätt som håller i längden.

Envishet: Om vi verkligen vill förändra något i våra liv, oavsett om det handlar om jobbet eller privatlivet, är kanske den allra viktigaste vandringsstaven vår envishet, att inte ge upp. För motgångar, besvikelser och misslyckanden kommer vi garanterat att stöta på under vår resa. Här finns några poddavsnitt som kanske kan peppa dig som har svårt med ditt tålamod: Emmalill FrankTherése HögbergJulieta Talavera och Cina Persson (som tyvärr har avlidit sedan poddsamtalet spelades in). De här personerna är alla bra på att se möjligheter i stället för hinder.

Ett annat exempel jag tänker på är något jag hörde, att det genomsnittliga antalet auditions innan verksamma skådespelare får jobb är sextiofyra! Själv har jag haft nytta av att tänka på hur många författare (Astrid Lindgren, J.K. Rowling, Stephen King för att bara nämna några) som refuserats innan de lyckats bli utgivna. Det är helt okej att deppa ihop ett tag när det inte går som vi tänkt oss, men ska vi komma vidare är det bara att kavla upp armarna och fortsätta försöka – om det vi ska göra är något vi verkligen vill, förstås!

”Trolla med tråket”: Och så till sist ett begrepp som jag själv hittade på när jag bloggade på Livstid. Det handlar om att hitta sätt att göra enformiga och ständigt återkommande vardagssysslor till något mer positivt. Exempelvis kan jag när jag plockar ur diskmaskinen, sorterar tvätt eller gör något annat som inte kräver något direkt tankearbete passa på att lyssna på en inspirerande podcast, eller när jag gör något fysiskt krävande som att klippa gräs eller skotta snö se det som ett gratispass i hemmagymmet. Det här har hjälpt mig mycket när jag känt mig frustrerad över att jag har för lite tid för det jag tycker är roligt och viktigt. Sen kan det ju vara bra att komma ihåg det där med Alfons farmor också, som jag var inne på i Modul 3, att det kan vara nyttigt för kreativiteten och kompassnavigerandet att ha lite småtrist också emellanåt. Kanske är det just under en stund vid strykbrädan som den där livsviktiga insikten kommer! 

ATT FÅ STÖD FRÅN ANDRA

Att gå igenom en utvecklingsprocess kan väcka tvivel och många andra tankar, och det kan kännas ganska ensamt om vi inte har någon att dela dem med. Är vi exempelvis på en arbetsplats där vi inte trivs kan det vara svårt att berätta om våra känslor för kollegorna, eller så har vi kanske inte den typen av människor i vår bekantskapskrets som gärna delar med sig av sitt inre, eller är intresserade av att lyssna på vad som rör sig inom oss.

Jag har haft en enorm nytta av att prata med andra om mina funderingar. Men förutom att jag har haft turen att ha nära vänner och familjemed­lemmar som velat och orkat lyssna, så har jag också använt (och använder fortfarande) ett antal lite mer strukturerade former för samtal som jag skulle vilja tipsa om.

EN samtalscirkel

En enkel samtalscirkel med fokus på allmänna livsfrågor kan ge stöd och inspiration. Att bara få möta andra människor som är intresserade av att prata om livet kan såväl igenkänning och perspektiv när vi lyssnar på andras funderingar som möjlighet att sätta ord på våra egna tankar. Jag har under många år nu lett samtalscirklar utifrån en modell där en person i taget pratar och var och en i gruppen får lika mycket taltid (kan låta tråkigt och fyrkantigt men är väldigt bra för att låta alla komma till tals), och där ingen avbryter, kommenterar eller värderar det man pratar om. Det är också ett bra sätt att träna sig i att lyssna utan att hela tiden avbryta och komma med egna erfarenheter eller reflektioner.

I mina cirklar brukar vi ha ett specifikt tema till varje träff, såsom “förändring”, “barndom”, “drömmar” eller “rädslor”, och man har alltid möjlighet att välja ett helt annat tema om man känner att det finns något viktigt man behöver dela med sig av. Många tycker att det i början känns märkligt att bara prata själva utan att få någon respons, eller att bara lyssna utan att kommentera, men de flesta vänjer sig snabbt och uppskattar just det formatet. Som en deltagare sa:

“Mina ord lämnas orörda och samtidigt så ovanligt lyssnade på.”

Vill man så går det självklart också bra att öppna för möjligheten att låta övriga deltagare kommentera det man säger, men många upptäcker att de har många svar inom sig, när de får en chans till eftertanke och någon att dela med sig till.

En möjlighet att hitta ett sådant här sammanhang om du skulle vara intresserad kan vara att vända dig till ett studieförbund på din hemort och fråga om de har en liknande cirkel. Jag kör exempelvis mina cirklar via Sensus, som jobbar mycket med livsfrågor. Om det inte finns någon sådan där du bor, så prova gärna att föreslå att man startar en. Det går också fint att höra av dig till mig, så kanske jag kan hjälpa dig att få igång en samtalscirkel där du bor.

En PEPPgrupp

Ett annat sätt att få stöd i en grupp är att hitta eller skapa någon form av peppgrupp (kallas ibland ”coachinggrupp” eller ”Master Mind-grupp”). En sådan grupp har ett lite mer specifikt fokus än samtalscirkeln jag beskrev ovan (t.ex. egenföretagare som vill utveckla sin verksamhet, människor som tillsammans vill jobba för en mer hållbar värld eller ett gäng personer som siktar på att springa en halvmara). I den här gruppen jobbar man ganska strukturerat, exempelvis med olika övningar eller med andra aktiviteter som är givande för gruppen. Jag har förmånen att ingå i två sådana här grupper.

Den första har ett fokus på allmän professionell utveckling och skapades av en tjej som jag bara kände ytligt. Hon bjöd in tre personer i sin bekant­skaps­krets som hon trodde skulle kunna ha något gemensamt till en lunch, och hon hade helt rätt. Vi hade mycket att ge varandra. Numera ses vi inte så ofta, men under flera år träffades vi regelbundet, dels för långluncher där vi kunde bolla idéer, be varandra om hjälp med knepiga jobbsituationer (t.ex. “Ska jag söka det där jobbet?” eller “Hur ska jag hantera den här kollegan?”), dels för ett spännande koncept som vi kallade “Heta stolen”. Vi bjöd helt enkelt då och då in en person som vi var nyfikna på till en lunch, och lät vår gäst berätta sin livshistoria. Så många intressanta berättelser vi fick ta del av, och vilket bra nätverk vi skaffade oss. Många av gästerna har vi fortfarande kontakt med. Vår TankeTrampolin, som vi kallade oss, fick till och med ett reportage i Expressen Söndag.

Idag är det ett annat nätverk som ger mig allra mest stöd och energi i den process jag befinner mig i. Vi är fyra (tidigare sex) egenföretagande tjejer som träffas ungefär varannan månad under fem timmar. Vi turas om att vara värd för träffarna, och den som är det bestämmer dagens innehåll. Vi använder en klocka för att alla deltagare ska få lika mycket utrymme för sina funderingar (som i samtalscirklarna jag beskrev tidigare). Just det faktum att vi har tydliga ramar och ser till att alla får komma till tals känns för mig som viktiga förutsättningar för att nätverkandet ska bli givande.

Några exempel på aktiviteter vi har gjort hittills:

  • Var och en i gruppen presenterar en utmaning av valfritt slag under några minuter. Därefter diskuterar övriga deltagare utmaningen utan att man själv får lägga sig i diskussionen (intressant och nyttigt!), bara observera och eventuellt anteckna. Slutligen får man några minuter för att berätta vad man tar med sig, ställa följdfrågor o.s.v.
  • Var och en får i förväg tänka ut och under träffen berätta om ett par situationer där man har varit riktigt “i sitt esse” och beskriva och analysera dem. “Vad var det som gjorde att det kändes så bra? Kan jag applicera den känslan i andra sammanhang?”
  • Var och en får i förväg tänka ut sitt “dreamteam”. “Vilka människor har jag omkring mig och vilka skulle jag behöva ha där för att komma vidare i min utveckling?”
  • Vi har också gjort collage över våra respektive framtidsvisioner.

I vart och ett av de här båda mini-nätverken har vi också en Facebookgrupp där vi kan bolla idéer och be om hjälp mellan de fysiska träffarna. Och man måste inte alls bo på samma plats för att en sådan här grupp ska fungera. Det går utmärkt att ses via exempelvis Skype.

Slutligen kan en större och lite mer informellt organiserad sammanslutning av människor med samma eller liknande intresse, exempelvis en Facebookgrupp eller ett diskussionsforum på nätet, ge mycket stöd, inspiration och kunskap. Jag har haft stor glädje av gruppen Författare på Facebook sedan jag började skriva skönlitteratur. Här har jag lärt mig det mesta jag vet om bokutgivning, förlagsvärlden och en massa andra saker.

Jag har också byggt upp Facebookgruppen Ensamföretagare i Växjötrakten, där jag har fått massor av kunskap och kontakter i en värld som för bara några år sedan var helt främmande för mig. Intressegrupper kan vem som helst starta, och börjar man med att bjuda in några vänner eller bekanta med samma intresse, och de i sin tur bjuder in andra personer i sina nätverk kan en grupp växa och utvecklas.

På tal om att hitta sitt “dreamteam”, som jag nämnde förut: något att tänka på är att det kan vara bra att ha några olika “roller” representerade i våra nätverk, i synnerhet om vi vill förverkliga en dröm och genomföra ett större projekt, som att starta ett företag. Ibland pratar man om att man behöver en idéspruta (som kastar ur sig alla de där galna idéerna), en cheerleader (som hejar på i alla lägen), en realist (som frågar “Hur tänkte du här?”) och eventuellt en nätverkare som har en massa bra kontakter med personer som vi kan ha glädje och nytta av att lära känna. Kanske finns en eller flera av de här rollerna redan i dig själv? Bra i så fall, men det är aldrig fel att ha fler omkring dig! 

INDIVIDUELLT STÖD

Det vi i första hand tänker på när det handlar om mer specifikt individuellt stöd är nog en coach eller terapeut. Har du exempelvis fastnat i negativa tankemönster som gör att du inte kommer vidare i din utveckling kan dessa yrkesgrupper vara till stor hjälp. I min podd har jag bland annat intervjuat coacherna Maria Gerlofsson och Ingela Hansson, psykologen Kristina Pettersson och psykoterapeuten Therése Högberg (som jag nämnde tidigare). Lyssna gärna på de avsnitten om du vill veta mer om hur de tänker och jobbar.

      

Under åren har jag haft flera olika – formella såväl som informella – mentorer, mer erfarna personer som stöttat mig där jag varit just då, som har gett mig goda råd och tips, och som jag har kunnat bolla idéer med. Numera jobbar jag också själv som mentor. Här har jag en lite friare roll i förhållande till klienten än terapeuter och coacher som vanligtvis jobbar utifrån specifika teorier och metoder. I mitt mentorskap kan jag använda såväl mina egna erfarenheter som min utbildning i ACT och kunskaper, tankar och idéer jag har fått från andra inspirationskällor, exempelvis mina poddgäster. Som klient kan man också att göra den här webbkursen i kombination med ett mentorskap. Om du är på gång att starta företag, nyligen har gjort det eller har hållit på ett tag men känner att du behöver en puff för att komma vidare, kan du också få stöd via mentorsprogrammen hos Nyföre­tagar­­centrum eller Almi.

Ett tredje sätt att få lite mer individuellt stöd är att skaffa sig en ”accountability partner” (jag har tyvärr inget bra svenskt namn på det begreppet). Det handlar helt enkelt om att hitta en person (det kan vara en vän, en bekant eller någon man inte känner från början) som är i en liknande situation som man själv. Man kanske är nystartad egenföretagare, tränar inför ett lopp eller har bestämt sig för en hälsosammare livsstil. Då kan man ses, IRL eller via exempelvis Skype, regelbundet (t.ex. varannan vecka) för att under en timme byta erfarenheter med varandra om hur processen går.

Jag har själv en informell sådan här partner i min bästa vän och kollega Sara. Vi har följt varandras med- och motgångar under många år nu, i synnerhet sedan vi båda startade egna företag. På senare år har jag också haft turen att få en mer formaliserad relation av det här slaget, och Charlotte och jag har stor nytta av att ungefär en gång i månaden stämma av (framförallt) våra jobbliv med varandra, och exempelvis ställa frågan “Hur har det gått med det där du sa att du skulle göra förra gången?”.

Den här sortens samtal kan läggas upp hursomhelst, men det kan vara bra att ha några hållpunkter att avhandla. Här är ett par exempel på sådana:

  • Incheckning: “Hur har du det i livet just nu?” Här kan det – om man är bekväm med det – vara bra att prata lite om privatlivet, även om partnerrelationen skulle ha fokus på yrkeslivet, eftersom hur vi har det på jobbet såklart påverkas av hur vi har det därhemma.
  • Avrapportering och bollande av det som fungerar bra just nu.
  • Avrapportering och bollande av det som ligger och skaver, kanske något som känns jobbigt och är svårt att komma igång med, något som hindrar mig.
  • En eller ett par uppgifter som jag ska klara av till nästa gång vi ses.
ATT SKRIVA ÄR ATT ANDAS

Skrivandet har också haft en otroligt stor betydelse för min personliga utveck­ling. “Att skriva är att andas” är titeln på ett föredrag jag har hållit några gånger, och jag märker att när jag inte tar mig tid att skriva på ett tag så mår jag sämre, blir säkert också grinigare och jobbigare att leva med. Självklart är skrivande inte något som passar alla människor, men jag tror att många fler än de som tror det skulle kunna ha glädje av att verbalisera sina tankar, allt det som snurrar runt däruppe.

Alldeles vanligt dagboksskrivande kan vara ett sådant exempel. Jag skrev mycket dagbok som barn och tonåring, men som vuxen har jag mest skrivit en typ av kortfattad “måbrabok” (det har jag gjort nästan varje kväll i minst tio år nu). Den har sett lite olika ut under åren, men grunden har varit densamma, nämligen det som jag har uppmanat er till i den här kursen: att varje dag försöka hitta några saker som jag kan vara tacksam över. Att uppmärksamma det som är positivt i mitt liv, ser jag ju som en förutsättning för att hitta energi till att jobba med det som behöver förändras.

I min “måbra-bok” har jag ibland också – med lite varierande rubriker – tagit upp saker som jag gör som är bra för mig själv, som ett sätt att påminna mig själv om hur viktigt det är att ta hand om mig. I perioder har jag varje dag checkat av om jag har gjort något som är bra för min kropp (t.ex. en springrunda, en promenad eller yoga) och för min själ (t.ex. yoga, meditation eller ett djupt samtal om livet). Ibland har jag en rubrik som heter ”Hjälp” och ibland en som heter ”Förlåt”, och så noterar jag sådant jag känner att jag behöver be om hjälp med eller vill be (mig själv eller någon annan) om förlåtelse för.

Bloggande har också varit ett sätt för mig att sätta ord på mina känslor och tankar, tidigare på Livstid och nu på Drömmen om Målajord. Det viktiga har inte varit att någon annan har läst – det har det inte varit så många som har gjort – utan att skrivandet hjälper mig att strukturera upp mina lösa tankar. När jag formulerar dem i ord för någon annan så blir de också tydligare för mig själv. Och när sedan någon ibland läser och säger sig ha haft nytta av det jag har skrivit, då är det ju win-win liksom.

Jag glömmer aldrig mejlet från en kvinna som en ångestfylld natt googlat ”hjälp mig!” och av någon outgrundlig anledning hamnat på Livstidsbloggen. Hon läste hela natten, och på morgonen skrev hon och tackade för att våra ord hjälpt henne genom den nattens mörka tunnel. Kanske var bloggläsandet bara en liten glimt i hennes mörker, men för mig blev den glimten ett starkt lysande ljus som fortfarande värmer mig.

För mig har också det skönlitterära skrivandet (hittills i form av en roman, många noveller och två barnböcker) blivit ett sätt att såväl bearbeta sådant jag varit med om, som att tydliggöra min egen kompassriktning. Jag har till och med döpt mitt förlag till Kompass Förlag.

Du kanske inte alls är en person som skriver, men om du är det så är du välkommen till min (numera nedlagda) blogg Skrivluft. Ett annat tips är att kika in på Ann Ljungbergs webbplats, där du bland annat hittar en massa inspirerande blogginlägg och en gratis skrivkurs i 26 delar. Och, som sagt, Författare på Facebook är ett annat bra ställe för att få tips och idéer.

Uppgifter till Modul 8

Nu har jag berättat om mina vandringsstavar, och i dagens uppgifter är det dags för dig att fundera över vad som hjälper eller skulle kunna hjälpa dig. Övningarna handlar om att testa någon eller några av de stödstrukturer jag har haft nytta av, så kanske du upptäcker något som fungerar också för dig.

Lycka till!

Maria