7. Acceptans och förändring i mitt liv

Klicka här om du vill komma till en utskriftsvänlig pdf-version av den här sidan. 

Välkommen till Modul 7. Nu ska vi äntligen prata mer om saker som jag har varit inne på flera gånger tidigare i kursen, nämligen acceptans och förändring. Jag gissar att du åtminstone någon gång i livet har stött på Sinnesrobönen, som används i många sammanhang världen över:

“Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden”

Bönen ger en bra utgångspunkt för den teori eller modell som kallas Acceptance and Commitment Therapy/Training (ACT), som jag har haft stor nytta av, både privat och professionellt, och som i princip går ut på att när det skaver i livet kan vi behöva hantera det jobbiga på olika sätt, beroende på vad det handlar om. Ofta behöver vi dessutom jobba på båda fronterna samtidigt. Acceptans och förändring, sida vid sida.

Det handlar om att kunna göra det som känns meningsfullt och viktigt för oss – vilket ibland innebär att vi måste göra små och stora förändringar – samtidigt som vi accepterar att livet också innehåller smärta av olika slag, att det är något vi inte kan fly ifrån. ACT är därmed annorlunda än många andra modeller för att skapa välbefinnande och livskvalitet. Här handlar det inte om att vi ska göra oss av med allt som är jobbigt, utan däremot att leva livet fullt ut – med alla dess olika färger, även de mörkare.

Jag tycker att Kajsa Ingemarsson beskriver detta så fint i sin bok Hjärtats väg (s. 305):

“Sorg och smärta är en del av den mänskliga upplevelsen.

Inte ens vandringen längs hjärtats väg är fri från tårar,

saknad och tillfällig förtvivlan.”

I den här modulen ska vi titta lite närmare på ACT, och dess beståndsdelar – acceptans och förändring. Vad skulle det här tänket kunna innebära i just ditt liv?

ACCEPTANS – VAD ÄR DET EGENTLIGEN?

Många människor har svårt för ordet acceptans. Man kanske uppfattar att det står för att passivt lägga sig ner och ge upp. Om du känner så, ska jag försöka bidra till att nyansera begreppet en smula. Men jag vill också nämna att det går precis lika bra att använda andra ord än att acceptera, om man föredrar det. Konstatera kan vara ett sådant.

Ett känt Socratescitat är ett annat sätt att belysa vad det här handlar mycket om:

”The secret of change is to focus all of your energy

not on fighting the old,

but on building the new”

Att inte kämpa emot något som vi ändå inte kan förändra – som en yttre omständighet vi inte rår över, andra människor, negativa tankar och känslor … – och därmed skapa onödigt lidande för oss själva.

Att inte heller fly från smärtan, exempelvis genom att döva den med alkohol, droger eller shoppande.

Att i stället ge utrymme åt det som är jobbigt, släppa upp känslorna till ytan, tillåta oss att sörja, men inte fastna i meningslöst ältande utan kunna gå vidare och frigöra energi till att förändra det som vi faktiskt har möjlighet att påverka.

I en kurs som denna – som handlar om att utvecklas och komma lite närmre vår fulla potential, snarare än att bara överleva – är acceptans­tänket centralt när det gäller negativa tankar och känslor om oss själva. Inom ACT pratar man om defusion, som handlar om att inte gå så mycket upp i våra negativa tankar och känslor att vi låter dem ta över och hindra oss från att göra det som är viktigt för oss. Vi kan träna på att se att vi inte är våra tankar (och känslor). Att tankar exempelvis bara är ord – berättelser vi berättar om oss själva, gång på gång (“Radio Jämmer och Elände”).

Medan många andra modeller handlar om att vi ska bli av med negativa tankar, kanske genom att byta ut dem mot mer positiva sådana, så jobbar ACT på ett annat sätt. Målet är i stället att kunna acceptera det vi tänker och känner, men däremot inte låta detta hindra oss. Att helt enkelt byta ut men mot och (som vi pratade om i förra modulen) och låta rädsla, oro eller sorg existera samtidigt med aktiv handling. Om vi exempelvis är rädda för att byta karriär eller bryta upp från en relation, så handlar det inte om att få bort den här rädslan – den är en fullkomligt naturlig del av förändringsprocessen – utan att träna oss i att acceptera att den finns och ändå våga ta det där steget.

Att acceptera våra tankar och känslor är inte lätt. Det sitter djupt i oss att problem är till för att lösas, att saker och ting alltid kan “fixas”, för så är det ju ofta när det handlar om yttre problem. Det är också den bild vi matas med i media – exempelvis i livstilsmagasinens rubriker av typen “fem snabba tips”. Där frodas myten om att lycka är detsamma som avsaknad av allt som är jobbigt.

Men även om vi lyckas trycka undan våra jobbiga tankar och känslor (t.ex. genom att ägna oss åt “positivt tänkande”) så har de en tendens att poppa upp igen och ställa till för oss. Det blir lite som att vrida upp volymen på “Radio Go’ och Glad” för att överrösta “Radio Jämmer och Elände”.

Om vi i stället låter jämmerradion få lov att stå där och skvala i bakgrunden, så kanske den inte behöver göra så mycket skada. Det innebär inte att vi

måste tycka om de där tankarna (eller vad det nu handlar om). Kanske kan vi se det som när vi på ett trevligt släktkalas får besök av den jobbiga Tant Signe. Vi kan låta hennes närvaro förstöra vår upplevelse, eller så kan vi välja att acceptera att Signe är där, konstatera att vi inte gillar henne, men låta festen fortsätta och försöka ha en trevlig stund ändå.

Det behöver inte finnas någon motsättning mellan att å ena sidan acceptera jobbiga känslor och å andra sidan identifiera våra önskade grundkänslor, som vi pratade om i Modul 5 (och du kanske övade på). Det handlar inte om att trycka undan det ena för att ersätta med det andra, utan om att acceptera att det finns tankar och känslor vi inte är så förtjusta i, och att det finns andra som vi gärna vill uppleva – och så fundera över om det finns saker vi kan göra som får oss att känna de känslorna oftare.

När vi accepterar att det jobbiga finns, men inte fastnar i ältande eller helt tappar fotfästet, utan går vidare ändå, ja, då minskar också ofta de negativa tankarna eller känslorna, kanske till och med försvinner helt så småningom – men som en bonuseffekt, inte som det ursprungliga målet.

FLER BILDER AV ACCEPTANS

Inom ACT används ofta bilder och metaforer för att göra det lättare att förstå hur man kan tänka kring acceptans, som exemplet med Tant Signe. Här är några fler sådana – kanske hittar du en bild som funkar för dig?

Kvicksanden: En av mina favoriter är bilden av berget jag vill nå, men på vägen dit hamnar jag i kvicksand (exempelvis mina negativa tankar om att jag inte kommer att lyckas). Jag kämpar och kämpar för att komma ur, men sjunker bara djupare och djupare ner. Hemligheten med att ta sig ur kvicksand är i stället att lägga sig platt på ytan – att alltså acceptera den (tankarna) utan att kämpa emot – och på det sättet kan jag sakta ta mig in till stranden, och fortsätta min vandring mot berget.

Bussen: Här är jag busschauffören som kommer till ett vägskäl, där ena vägen går till det trygga, bekväma som jag känner till, medan den andra vägen går mot det där spännande som jag gärna vill till men inte riktigt vågar (kanske söka ett nytt jobb, bjuda ut någon på en dejt eller gå på mitt livs första judopass). Bussen är fylld av passagerare som gör allt de kan för att hindra mig att ta den “farliga” vägen, exempelvis genom att påminna mig om tidigare misslyckanden. De gör det i all välmening, för att skydda mig från det de uppfattar som en fara, men jag bestämmer mig för att de får gapa där i bakgrunden, medan jag ändå styr in på den väg som min inre röst säger att jag ska ta.

Ballongknippet: När jag går i en riktning som känns obehaglig så kan jag välja att se mina negativa tankar och känslor som ballonger med snören som jag håller i ett stadigt grepp. Tankarna eller känslorna är inte jag, utan bara något som jag har, och eftersom de inte är jag, så kan de inte heller hindra mig. Jag kan gå vidare framåt och hålla dem i handen, utan att låta dem bestämma över mig.

Schackbrädet: Jag ser de jobbiga tankar och känslor som försöker hindra mig (“Du kan inte!”, “Vem tror du att du är?”) som svarta pjäser på ett schackbräde och de positiva tankar jag försöker peppa upp mig med (“Du duger!”, “Klart att du vågar!”) som vita pjäser. Själv är jag schackbrädet, där kampen böljar fram och tillbaka (ibland vinner de svarta, ibland de vita). Jag behöver inte bry mig så mycket om varken de negativa eller de positiva tankarna, utan helt enkelt bara konstatera att de finns där, och göra det jag vill oavsett vad de säger.

Kajsa Ingemarsson skriver så fint om det här fenomenet i sin sagoboks­liknande roman Isobels vandring (s. 150):

“Låt den [besten, avunden i det här fallet] vandra vid din sida och vila vid dina fötter. Precis som ormens gift inte är dödligt förrän den biter, är inte heller vilddjurets tänder farliga förrän det lockas att hugga. Beundra i stället djurets kraft och instinkt. När du är färdig med dess sällskap, tacka och säg sedan farväl.”

[Minns du det jag pratade om i Modul 6, om avunden som drivkraft?]

I Modul 1 lovade jag att återkomma med min påminnelse om att den här kursen inte har för avsikt att stressa upp dig, för att du kanske har mer vilja än tid eller ork. Så om du har hamnat i tidspress och frustration över att du inte lyckas frigöra tillräckligt med tid för att göra alla uppgifter, skriva loggbok eller vad det nu är du känner att du inte hinner med, varför inte testa några av bilderna ovan för att träna dig i att acceptera situationen som den är och – framförallt – att acceptera dina känslor av frustration, otillräcklighet eller vad det nu kan vara? Och så försöka hitta den där medkänslan med dig själv.

EXEMPEL UR Marias LIV

Nu tänkte jag ge dig några exempel på när jag har haft nytta av acceptanstänket i mitt eget liv.

När jag för en tid sedan fjällvandrade fick jag gott om acceptansträning av yttre omständigheter – alltifrån när jag insåg att jag efter åtta timmars tågresa skulle sitta tre timmar i en minibuss, till de evinnerliga timmarna på myren, med regnet strilande och mina kängor som sakta men säkert fylldes med vatten, såväl uppifrån som nerifrån.

När jag skulle föda mitt tredje barn gick jag på gravidyoga. Där pratades en hel del om acceptans, att möta smärtan i stället för att kämpa emot den. Det här tog jag med mig till förlossningsrummet och mitt tredje barns födelse blev en så mycket bättre upplevelse än de två första förlossningarna, där jag hela tiden gått i clinch med smärtan i stället för att andas in i den.

En stor familj, ett stort hus och en stor trädgård innebär väldigt många ganska trista vardagssysslor – evinnerliga diskmaskinsutplockningar, tvättberg höga som Kilimanjaro, en gigantisk gräsmatta som ska klippas och en oändlig massa ved som ska klyvas, staplas och köras in. Förr ägnade jag mycket energi åt att irritera mig på alla de där “måstena”. Idag har jag blivit mycket bättre på att acceptera att de är en del av det liv jag har valt att leva. Därmed har jag också frigjort energi till att göra förändringar som gör vardagstråket roligare, som att hitta bättre lösningar för vedhanteringen eller att lyssna på inspirerande poddar medan jag klipper gräs och sorterar tvätt.

Det tog ett bra tag innan jag hittade in i meditationen, och kunde börja uppskatta den. Under lång tid blev jag frustrerad över att jag inte kunde släppa alla de där störande tankarna. Först när jag lärde mig att acceptera mina tankar, och bara låta dem komma och gå bäst de ville, blev meditationen min vän, inte minst sedan jag accepterat att jag inte behövde göra den på ett visst sätt (mer om det i Modul 8).

Under många år har jag föreläst i alla möjliga olika sammanhang, i alltifrån små intima klassrum till stora salar med flera hundra åhörare. Ibland har jag varit så nervös att jag nästan har velat kräkas, inte minns den gången min föreläsning skulle spelas in och läggas ut på YouTube (TEDx i Växjö). Tänk om jag kom av mig fullkomligt! Jag minns särskilt ett tillfälle då jag hade stor nytta av ballongmetaforen. Det var när jag skulle prata om stress och ACT inför en gymnasieskolas hela personalstyrka under en sen eftermiddag. Jag visste att det var mitt i nationella provtider och att majoriteten av de stressade åhörarna mycket hellre hade åkt hem för att rätta prov än att sitta där och lyssna på mig. Och så gjorde jag det ändå, gick dit med mina negativa tankar i ballonger som jag höll i handen utan att låta dem hindra mig från att göra det som kändes viktigt, att dela med mig av mina bästa verktyg för att hantera stress.

Efter många år som forskare och fackboksförfattare, där alla texter jag skrivit var formella och opersonliga, var det ett stort steg för mig att våga börja skriva skönlitteratur. Att min första roman dessutom blev refuserad av alla förlag jag skickade in den till gjorde inte det hela lättare. Men jag har haft stor nytta av att acceptera mina egna dömande tankar och ändå fortsätta skriva. Och nu finns den här, min första roman, Lex Katarina, som fått massor av fin läsarrespons och till och med blev nominerad till Selmapriset för egenutgivna böcker! Tänk om jag lyssnat på de där “omtänksamma” busspassagerarna som försökte få mig att låta bli …

Det allra största hoppet utför klippstupet jag har gjort var förstås att, för det första, säga upp mig från min fasta anställning för att satsa på mitt egna företag och att, för det andra, senare släppa taget om en stor del av den verksamhet som gav mig inkomster. Gissa om det finns busspassagerare som har ifrågasatt (och ibland fortfarande ifrågasätter) de besluten. Och jag tog dem ändå – och står fast trots stunder av oro och tvivel!

FÖRÄNDRINGSMOTIVATION OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

Som Sinnesrobönen säger behöver vi ibland kunna ta ett beslut om huruvida vi i ett visst sammanhang har störst nytta av att fokusera på acceptans eller om det är möjligt att göra en förändring. Men acceptans är också ofta ett viktigt förstadium till en förändring: “Ok, jag känner så här. Det måste jag acceptera i nuläget. Vad kan jag då göra för att förändra på sikt?”

En viktig grund för att vi ska lyckas med en varaktig förändring är att motivationen inte bara kommer utifrån yttre faktorer, t.ex. att det mest är vår omgivning som tycker att vi borde sluta röka, jobba mindre, börja löpträna, säga upp oss eller bryta upp från en relation. Då är det ju inte vår egen kompass vi navigerar efter, och risken är stor att förändringen inte alls blir gjord, eller att vi snabbt trillar tillbaka i gamla mönster. Men om vi är motiverade på riktigt – och den önskade förändringen är förankrad i en viktig livsriktning – kan det där yttre, exempelvis en stöttande omgivning, vara en utmärkt, i många fall nödvändig, hjälp på vägen (mer om detta i Modul 8).

Det är också viktigt att – om vi vill göra en större förändring i våra liv – skapa andra bra förutsättningar (utöver en stöttande omgivning) för att förändringen ska leda till något positivt. Om vi exempelvis vill säga upp oss och starta eget kan det ju vara en bra idé att låta hjärnan komplettera hjärtat med såväl en affärsplan för vad det är vi ska göra som en plan B om det inte skulle gå vägen. Om vi vill flytta ut på landet kanske det är bra att se över vilka konsekvenser det får för oss när det gäller transporter och umgänge, som jag och min poddgäst Maria Gerlofsson pratade om i vårt samtal.

Samtidigt är det viktigt att inte fastna i alla där förberedelserna, eller i tanken om att förutsättningarna ska vara ultimata, i synnerhet inte att någon annan liksom ska “fixa” dem åt oss. Jag tänkte ge dig två exempel på detta. Det första handlar om mig själv. En deltagare i en annan kurs jag höll för ett tag sedan skrev till mig efteråt:

“Jag ser din förmåga att ta tag i saker. Drömmar. Gillar och inspireras av ditt, som jag uppfattar det, delvis intuitiva sätt att få saker att hända. Anar också “gräv där du står” = inte vänta på bättre förutsättningar – utan göra ändå.”

Så är det ju med två av mina stora drömmar – att skriva böcker och driva en kursgård. När inget av de förlag jag kontaktade ville ha mitt roman­manus, bestämde jag mig helt enkelt för att ge ut boken själv. När huset i byn inte blev till salu som vi hade hoppats, “gör jag kursgård” på andra sätt (t.ex. genom den här webbkursen, genom att hålla IRL-kurser på andra ställen, genom att fixa maten åt en kompis som håller kurs).

Mitt andra exempel är fotografen och bloggaren Jonna Jinton som för några år sedan bestämde sig för att flytta från Göteborg och bosätta sig i en liten stuga i Norrland. I ett blogginlägg där hon ger sina bästa tips för att förverkliga drömmar, har hon så fint beskrivit hur hon en dag insåg att det kanske aldrig blev “rätt tid”:

“Medan jag väntade på det jag egentligen ville göra, så gjorde jag sådant jag inte ville göra. Jag ställde mig fint i kön till ett liv jag inte alls längtade efter. […] 

Sedan hände något, sommaren 2010. Ingenting hade egentligen förändrats. Inga nya möjligheter hade öppnat upp sig.  Men jag var trött på att ägna fler år av mitt liv på att vänta. Jag var trött på att bara drömma.”  

Något som är positivt när vi en gång har börjat hitta och navigera efter vår inre kompass är att det kan bli lättare att göra förändringar när vi har gjort sådana tidigare och sett att jorden faktiskt inte gått under för det.

ETT litet STEG I TAGET

Vi måste ha förståelse för att en förändringsprocess ofta tar lång tid och inte kan pressas fram. I många situationer behöver vi ta ett litet steg i taget. En viktig form av acceptansträning här handlar om det vi var inne på i Modul 6, att ha tålamod och tillit just precis där vi är i stället för att ägna en massa energi åt att vara irriterade och stressade över att det går för långsamt.

Här tänker jag att det också ibland är viktigt att fundera på hur mycket som ska förändras, och om vi alltid måste gå hela vägen, eller om en liten delförändring kan vara fullt tillräckligt, åtminstone tills vidare. Kanske måste jag inte säga upp mig direkt för att satsa på mitt konstnärsskap utan gå ner i tjänst för att få mer tid till det jag vill göra? Kanske dröjer det ett bra tag innan jag hittar min drömpartner, men genom att i alla fall börja dejta några möjliga kandidater blir det allt tydligare för mig vad det är just jag söker?

En annan aspekt av “ett steg i taget” handlar om att inte försöka göra förändringar på en massa områden i livet samtidigt. För några år sedan läste jag boken The Happiness Project av Gretchen Rubin, en både rolig och inspirerande bok, där författaren under ett års tid provade olika sätt att försöka öka sin livskvalitet, ett per månad.

Jag och min dotter testade under ett år ett liknande projekt, där vi en månad i taget fokuserade på ett område i våra liv som vi tyckte att vi ville utveckla på något sätt (exempelvis göra något bra för världen, hitta bra morgonrutiner, få in mer kultur i vardagen eller sluta skjuta upp saker). Det var roligt och spännande, och vi bloggade om våra upplevelser här (på engelska).

Ett viktigt begrepp som jag har fått med mig från Bodil Jönsson är förändringsskyddade zoner, att också tillåta oss att ha områden i livet där vi kan få känna oss förnöjsamma, att vi inte behöver förändra och utveckla precis allting hela tiden. Jag hade exempelvis nytta av det tänket under åren på universitetet. Till skillnad från många kollegor som ständigt putsade och filade på sina kurser så lät jag ofta mina få förbli precis som de var i flera år. Kurserna hade definitivt kunnat utvecklas och bli ännu bättre, men jag tillät mig att låta dem duga som de var.

På samma sätt finns det ett antal andra områden i mitt liv där jag är väldigt förändringsobenägen, och fortsätter med samma rutiner, år efter år. På vart och ett av mina flitigast anlitade cafékontor har jag en speciell hörna där jag helst av allt vill sitta. På flera av dem äter jag alltid samma lunch. Jag älskar våra fredagspopcorn, vårt lördagsgodis och vardagskvällarnas tv-serie-tittar-timme (samma tid, varje kväll) lika mycket som mina barn. Kanske är det just för att jag har gjort viktiga förändringar i det stora livet som jag så mycket uppskattar de där små hållplatserna i det lilla. Mina skyddade zoner.

VAR ÄR GRÄSET EGENTLIGEN GRÖNAST?

När vår inre röst har talat om för oss att det är dags för en förändring av något slag – sluta röka, byta jobb, bryta upp från en relation, börja träna, göra en jorden-runt-resa, flytta till landet/stan, åka till Indien och volontärjobba på ett barnhem … – och vi har börjat lyssna på den rösten lite mer på allvar, kan det vara en god idé att också ta hjälp av hjärnan för att utforska konsekvenserna av förändringen. I många fall handlar det ju om en komplex situation som inte på något sätt är självklar för oss – om det var helt självklart att alternativet var hundra procent bättre än nuläget skulle vi kanske inte tveka.

I det läget kan vi ha nytta av en “ambivalensutforskning”, att lista alla plus och minus vi kan komma på med såväl en oförändrad situation som med en förändring. Om det exempelvis skaver på jobbet kan vi se över den med alla dess för- och nackdelar. Något positivt finns det nästan alltid, även om det bara handlar om en trygg inkomst.

I många fall finns det inte bara två alternativ, utan tre eller flera. Om vi exempelvis inte trivs på jobbet kanske det kan finnas olika möjligheter: (a) att stanna kvar och gilla läget, (b) att stanna kvar men göra vissa förändringar i jobbsituationen, (c) att gå ner i tjänst och få mer tid över för något annat vid sidan av, (d) att säga upp oss och söka ett nytt jobb eller (e) att säga upp oss och starta eget. Då kan det vara bra att utforska plus- och minussidorna med alla dessa tänkta scenarier.

På samma sätt kan man tänka i en relation som inte fungerar. Ska jag (a) stanna kvar och låta allt vara precis som vanligt, (b) stanna kvar, men bara under förutsättningen att vissa förändringar kommer till stånd eller (c) få ett avslut och släppa taget?

Genom att utforska det vi gillar och inte gillar i såväl en nuvarande som en eller flera tänkt(a) situation(er), kan vi – även om vi inte har kommit på exakt hur vi vill ha det i stället och kan förutse precis hur det skulle kunna bli – få värdefulla ledtrådar till vad vi eftersträvar på jobbet, i en relation eller vad det nu handlar om.

MEDVETEN NÄRVARO SOM GRUND

Genom hela ACT-filosofin löper medveten närvaro (mindfulness, mindful awareness) som en röd tråd. Den kan sägas omfatta både den där sinnesron som vi behöver för att kunna acceptera, modet att förändra och förståndet att inse om det är acceptera eller förändra vi ska göra. Vi behöver vara här och nu för att kunna navigera i rätt riktning och göra medvetna val, tydliggöra vad som hindrar oss och hur vi kan ta oss förbi våra hinder, exempelvis våra negativa tankar om oss själva, som den här modulen bland annat har handlat om.

Och som jag pratade om (och du kanske testade) i Modul 4 går det att träna sig i medveten närvaro, på olika sätt:

  • Vi kan uppmärksamma situationer i livet då vi har extra lätt för att vara riktigt närvarande (kanske i samvaro med ett husdjur, ett barn eller barnbarn, under en ridtur eller ett yogapass, när vi tecknar, sjunger i kör, rensar ogräs eller fiskar). Kanske kan vi också få in mer av den sortens aktivitet i våra liv, för att öka stunderna av intensiv närvaro?
  • Vi kan välja ut små enkla vardagssituationer, då vi tränar på att försöka vara extra närvarande, t.ex. under vissa måltider, i duschen, när vi borstar tänderna, när vi diskar, när vi lagar mat, när vi sorterar tvätt. Om du exempelvis väljer att träna närvaro under en måltid så pröva att försöka äta långsamt och tugga varje tugga längre än vanligt, att lägga ner besticken emellanåt, att inte läsa, lyssna på något eller prata med någon (en tyst måltid är en häftig upplevelse även i sällskap av andra).
  • Vi kan pröva att göra saker vi aldrig har gjort förut (eller gamla saker på ett nytt sätt) – för att slå ifrån autopiloten för ett tag.
  • Och så kan vi göra speciella övningar i medveten närvaro.

Kom ihåg att medveten närvaro, precis som allt annat som har med utveck­ling att göra, inte är någon quick fix som plötsligt börjar genomsyra livet för att vi har gått på en föreläsning eller läst en bok i ämnet. Det handlar återigen om ett livslångt arbete, att ständigt påminna sig och träna, att ibland lyckas bra och ibland inte alls. Ibland behöver vi acceptera det också – att det kan vara väldigt svårt att vara här och nu, inte minst i en tid som den vi lever i, med högt tempo och många intryck omkring oss. Vi noterar då bara att vi tappade närvaron för en stund och återvänder till det vi höll på med.

Uppgifter till Modul 7

I den här modulen handlar dina uppgifter om både acceptans, förändring och det som finns där som en röd tråd i båda – medveten närvaro. Du kan välja mellan övningar i medveten närvaro, defusion (att få distans till negativa tankar) och att utforska din ambivalens inför en förändring. Kanske hinner du bara göra en, kanske vill och hinner du testa alla – det är du som bestämmer.

Lycka till!

Maria