6. Vad hindrar mig från att stå vid rodret?

Klicka här om du vill komma till en utskriftsvänlig pdf-version av den här sidan. 

Välkommen till Modul 6! Nu har du gått igenom halva den här kursen. Kanske har arbetet med den väckt en del nya tankar hos dig. Kanske finns det sådant som har blivit bekräftat. Kanske fanns det saker som du behövde bli påmind om. Oavsett vad som har hänt inom dig – lite eller mycket – så är det precis som det ska vara just nu. Du kanske fortfarande känner dig väldigt osäker, och i så fall är det helt okej. Eller så kanske du redan har hittat lite tydligare kompassriktningar för ditt liv.

Men även om vi börjar få fatt på vår inre röst och försöker lyssna på vad den säger åt oss, så är vi människor duktiga på att sätta upp hinder för oss själva – som ibland visar sig vara ganska onödiga, om vi skrapar på ytan och analyserar dem. Det kan vara svårt att bryta vissa mönster, i synnerhet om vi har burit med oss dem under lång tid, men ett första viktigt steg är att bli medvetna om vad det är som hindrar oss att komma vidare.

I den här modulen ska vi utforska några av de saker som ofta stoppar oss, och du ska få reflektera över hur just dina eventuella hinder ser ut.

JAG HAR INTE TID!

Ett av de absolut vanligaste hindren för att göra det där vi så gärna skulle vilja göra för att skapa oss ett rikare liv – utveckla en ny hobby, volontärarbeta, skriva en bok, börja träna, laga nyttigare mat, måla tavlor, eller vad det nu handlar om – är tidsbrist. Och visst kan det vara så att vi har hamnat i en situation där tiden omöjligt räcker till för allt det där vi skulle vilja göra.

Så har det varit under större delen av mitt liv: ett jobb som rent faktiskt tagit massor av tid, många barn, ett stort hus och trädgård, under några år en dement mamma. Och så vill jag ju hinna skriva, yoga, träna, träffa kompisar, vara i naturen, läsa böcker, se på film, gå på konserter, spela och sjunga själv … Klart att det inte går. Inte att göra allt på en gång. Och ibland blir jag jättesur och frustrerad över allt jag inte hinner med.

Däremot har jag två starka övertygelser:

(1) Att en del av det där som står på våra att-göra-listor och känns så väldigt nödvändigt kan handla om egna inbillade måsten (kommer du ihåg hästen med plaststolen i Modul 3?).

(2) Att om vi verkligen vill något på allvar så går det att skapa små tidluckor mitt i vardagen. Och även om vi människor har olika långa startsträckor för att komma igång med något, så tror jag att det går att lära sig att dra nytta också av små stunder, och ta små, små steg i rätt riktning.

Eller som Leonardo da Vinci lär ha sagt:

”Tiden räcker till för den som använder den.”

Vi har ju alla fått lika många timmar per dygn, men vissa människor verkar liksom ändå ha fler än andra. Jag får ofta själv höra den kommentaren. Så hur bär jag mig åt?

Jo, det handlar nog helt enkelt om att jag – åtminstone i mina bästa stunder – gör ganska medvetna val och prioriteringar. Jag har exempelvis för längesen gett upp tanken på att ha ett välstädat hem. En vanlig vardagskväll kan jag lämna en diskbänk full med disk eller en soffa full med tvätt för att i stället göra ett yogapass eller skriva på en bok. Jag har därmed prioriterat något jag tycker är viktigt framför något som känns mindre viktigt – just då. Disken och tvätten går inte upp i rök, men antingen blir det någon annan i familjen som tar hand om den eller så gör jag det själv – vid ett tillfälle jag själv har valt, i stället för att tillfället har valt mig.

Ett annat exempel är att jag sällan slötittar på tv, tvångsscrollar mig igenom Facebook eller helt oplanerat fastnar på YouTube (som jag hör många andra göra, och bli frustrerade över). Jag tittar nästan bara på tv-program jag verkligen vill se och ofta på tider jag själv har valt (tack och lov för SvT Play & co!). Överhuvudtaget kan vi genom att då och då stänga av det ständiga inflödet skapa en hel del små bubblor i vardagen. Självklart kan vi behöva den där totala icke-produktiva avkopplingen emellanåt, men jag tror att det är bra om den är ett medvetet val, snarare än något vi bara “råkar hamna i för att vi inte orkar tänka efter”.

Alltså kan det vara en bra idé att (som i övningen i Aktivitetsbalans i Modul 3) då och då se över vad vi egentligen ägnar vår tid åt. Hur mycket av det kan vi faktiskt påverka? Skulle det vara möjligt att lägga mindre tid på somligt för att skapa mer utrymme för annat?

Om du känner att du inte hinner med det där viktiga du skulle vilja göra, är det kanske för att du inte riktigt fått klart för dig vad det är du vill göra, att det då blir svårare att prioritera? Eller försöker du bara göra för mycket samtidigt, på för kort tid? Under vissa livsfaser styr vi inte lika mycket över vår tid som i andra, och då kan vi ha god nytta av att träna oss i acceptans (som vi ska prata om i Modul 7), både av läget och av våra känslor av frustration, i tålamod och tillit till att det blir annorlunda längre fram.

Ibland ställer vi till det för oss tidsmässigt genom att lova för mycket, ta på oss uppdrag vi egentligen varken måste eller vill ta på oss, tro att allt hänger på oss. Men kom ihåg: att säga nej till en sak är att säga ja till en annan. Om jag bestämmer mig för att strunta i att dammsuga en vecka, inte ta uppdraget som klassrepresentant i föräldrarådet den här terminen, eller något annat, kanske jag kan ta små, små steg mot det där som verkligen får mig att gå igång. Jag kanske bara lyckas utverka en timme (eller fem minuter) i veckan, men om jag gläds åt den timmen (eller minuterna) i stället för att sura över timmarna jag inte fick, så är mycket vunnet.

Många – framförallt kvinnor – är experter på att få dåligt samvete om de prioriterar sig själva före någon annan, kanske särskilt sina barn. Det där har jag själv upplevt många gånger, och det händer fortfarande emellanåt, men jag övar mig också i den här tanken:

“En mamma som tar hand om sina behov blir en trevligare mamma.”

Under en stor del av mina år vid universitetet tog min man det största ansvaret för hem och familj, var föräldraledig längre, jobbade deltid, hämtade på dagis. Idag har vi lite bytt roller, men som ett medvetet val, eftersom vi behöver hans heltidsinkomst sedan jag kastade loss och blev min egen. Jag får lite mindre tid för mig själv i vardagen, inte minst sedan barnen blivit större och är uppe senare på kvällen, men då och då ger jag mig iväg “på rymmen” hemifrån. Jag har insett att jag behöver de här små oaserna i tillvaron, där jag inte behöver ta hand om någon annans behov än mina egna. Ofta är mina rymningar relaterade till mitt behov av att skapa. Exempelvis åker jag på skrivhelg på Öland eller drar iväg och gör poddintervjuer på annan ort.

Jag är inte på något sätt en perfekt mamma – tack och lov för det, då skulle ju mina barn få något ouppnåeligt att försöka leva upp till när det blir deras tur! – men jag tror att jag är tillräckligt bra. Framförallt att jag är mycket bättre än jag skulle ha varit om jag aldrig tillgodosåg mina egna behov. Om inte annat visar jag mina barn att det kan vara väldigt roligt att vara vuxen, vilket jag tror att en del barn inte tror när de ser sina sönderstressade, missnöjda föräldrar. En av mina döttrar sa en gång: “Jag hoppas att jag blir som du när jag blir stor, för du verkar ha ett sånt bra liv!”.

Och det här tänket – att vara snäll mot sig själv – tror jag kan appliceras på alla relationer, inte bara gentemot barn. Nog blir jag trevligare att umgås med även som partner, dotter, vän och bekant om jag får göra mer av sådant som jag mår bra av?

MEN INTE KAN/VÅGAR VÄL JAG!

Oro, rädsla och bristande tilltro till vår egen förmåga är ett annat vanligt hinder för utveckling – med några olika varianter. Dels är vi bra på att oroa oss för allt möjligt, vilket inte är ett dugg konstigt. Det är som jag tidigare nämnt helt enkelt ett nedärvt mönster vi en gång i tiden behövde (och självklart fortfarande ibland behöver) för att förutse och därmed undvika fara. Problemet är bara att vi så ofta oroar oss i onödan, och den onödiga oron blir lika stark eftersom vår hjärna inte kan skilja på verklig och inbillad fara.

Vi har också en tendens att jämföra oss med andra och komma fram till att vi inte alls är lika bra. Även det mönstret ligger i generna för att vi en gång i tiden skulle passa in i gruppen, eftersom den utgjorde (och ofta fortfarande utgör) vårt starkaste skydd.

Som Rick Hanson har uttryckt det:

“In effect, the brain is like Velcro [kardborreband] 

for negative experiences,

but Teflon for positive ones.”

Vi fastnar alltså gärna i negativa mönster, ser bara allt det farliga som skulle kunna hända om vi klev utanför vår komfortzon, tycker att alla är mycket bättre än vi, och minns bättre ett negativt omdöme av något vi gjort än 25 positiva. Självklart blir det svårt att våga ta nya steg och utvecklas då.

Om våra drömmar exempelvis handlar om att satsa mer på en hobby, kanske utveckla den till en verksamhet att så småningom kunna försörja sig på är det lätt att tänka: “Varför kan jag inte bara nöja mig med det jag har, varför måste jag tro att jag är något, att jag skulle klara av en sån sak?”

Författaren och föreläsaren Marianne Williamson har sagt följande:

“Our deepest fear is not that we are inadequate.

Our deepest fear is that we are powerful beyond measure.

It is our light not our darkness that most frightens us.

We ask ourselves, who am I to be brilliant,

gorgeous, talented and fabulous?”

Så hur hanterar vi våra rädslor för att misslyckas, för att inte duga, för att sticka ut? För självklart är det läskigt att trampa ny mark, åtminstone för väldigt många av oss. Ett vanligt sätt är att låta rädslan förbli ett hinder, ett annat att ignorera den och bara köra på med siktet inställt på resultatet.

Men jag tror att det ofta går allra bäst om vi tillåter oss att känna efter. Rädslor – av vilket slag de än vara månde – är viktiga att ta på allvar. Vi behöver plocka fram dem i ljuset och titta på dem, fundera över var de kommer ifrån och hur logiska de är. Men framförallt behöver vi kunna acceptera att de finns där. Utan att låta dem hindra oss.

Att vara modig är inte att inte vara rädd, det är att vara rädd och ändå göra det som är viktigt för oss. Om vi tränar på att stå upp för oss själva och det vi tror på i små, vardagliga situationer kan det också bli lättare att hitta det där modet när det gäller större och viktigare händelser och beslut.

AVUNDSJUKA, AUTENTICITET – OCH SÅ LITE GOOD ENOUGH

När det handlar om att inte känna sig tillräckligt duglig, finns det några saker som ibland kan vara bra att ha med sig. För det första, när vi jämför oss med någon annans fantastiska liv – oavsett om det handlar om relationer, jobb, boende, livsstil eller något helt annat – kan det vara bra att tänka på att det ofta finns områden i den här personens liv som vi inte känner till, och som kanske har fått försakas för att något annat ska funka så där bra.

Vi ser sällan hela bilden, vi känner inte alltid till den andras förutsättningar eller har sett hela resan fram till idag. Det är lätt att fastna i självtvivel och avundsjuka, och så blir det liksom ingenting av allt det där vi skulle vilja göra. Tänk om vi i stället kan vända detta till en drivkraft. Lite mer “kan hen, kan jag!” än “kan hen, kan inte jag…”, kanske?

Jag har också fått med mig något från författaren och kreativitetsgurun Elizabeth Gilbert, som har betytt mycket för mig, och som kanske kan vara till nytta för dig som är sugen på att ge dig in i någon form av kreativ verksamhet där du inte har vistats tidigare. Vi har en tendens att tänka att “Det är ingen idé att jag skapar något – det är så många andra som har gjort samma sak före mig …”.

Men Liz Gilbert hävdar att autenticitet är mycket viktigare än originalitet. Om vi verkligen gör något från hjärtat, så kommer det att märkas, och då spelar det ingen roll om andra har gjort liknande saker före oss. Det tänket försöker jag applicera på så väl bokprojekt som kurser.

En annan inspirationskälla, Marie Forleo, har ett bra, konkret exempel som illustrerar just detta. Tänk dig alla pizzerior i en mellanstor stad. Ofta finns det jättemånga, och samtidigt har nästan alla pizzaätare i staden någon favorit. Kanske för att man tycker att pizzan är godast där, för att restaurangen är mysigt inredd eller kanske för att servicen är så bra. Men vi har alla olika favoriter, alltså behövs kanske alla dessa pizzerior, hur lika de än kan verka varandra. Kom ihåg:

“Ingen har gjort det du gör på precis ditt sätt, med din röst, utifrån dina erfarenheter.” 

Och så ett begrepp som jag har haft nytta av i många sammanhang: good enough. Jag mötte det för första gången när jag var sjukskriven för utmattning, och fick hjälp med att skaffa mig ett lite mer avslappnat förhållningssätt till mitt föräldraskap. Jag har också lyckats applicera good enough på mitt hem, och städning och sånt (kanske lite för bra…).

Svårare har det varit i yrkeslivet, eftersom det är så prestationsfokuserat, och inte minst var det så under åren på universitetet. Jag gick ofta omkring och väntade på att någon skulle sticka hål på den där bubblan och avslöja vilken bluff jag var! Och så insåg jag att väldigt många människor – även en av de mest kompetenta professorerna i mitt kollegium – kände likadant. Så skönt att inte vara ensam! Fenomenet har till och med ett eget namn: the impostor syndrom.

Men även i universitetsmiljön lärde jag mig att använda en del good enough-tänk, inte minst att emellanåt vara lite “smartlat” (uttrycket myntat av Tinni Ernsjö Rappe och Jenni Sjögren i boken Lycka till! Om balans i livet och andra floskler). Att allt jag presterade inte måste vara perfekt. Att jag kunde slarvläsa en del handlingar till möten om de inte var väldigt viktiga för mig. Att jag kanske inte måste redigera den där texten fem gånger till, utan att det var dags att sätta punkt nu. Att jag kunde strunta i att utveckla en kurs ytterligare när den var helt ok som den var.

Det handlar inte om att slarva sig igenom allt man gör, utan att lära sig när man kan slappna av lite grann, för att i stället kunna vara på topp när det verkligen gäller (ett blogginlägg om det finns här, tillsammans med en bild på min diskbänk…).

Det här har jag haft stor nytta av de senaste åren, då jag kastat loss och gett mig in i helt nya områden. Min podd Drömmen om Målajord är ett exempel. Den hade aldrig kommit till om jag inte hade kunnat tänka att “Jaja, det får bli så bra det blir, jag får lära mig efter hand!”. Annars hade jag nog fortfarande suttit i min soffa och läst på om mikrofoner och intervjuteknik och funderat över hur i all världen jag skulle våga fråga en endast människa om jag skulle få spela in ett samtal …

JAG HAR INTE RÅD!

Ibland är det pengar som hindrar oss från att göra en livsförändring eller förverkliga en dröm: åka på en spännande resa, börja med en hobby som kostar pengar, handla mer ekologiskt, gå ner i tjänst för att satsa på ett eget företag … Självklart kan ekonomin i många fall vara ett högst verkligt hinder, men ibland kan det också handla om våra prioriteringar. Jag har exempelvis mött människor som tycker att det är för dyrt att handla ekologisk mat, men som har råd att byta bil och åka på utlandssemester varje år.

Jag har en enkel tumregel som jag brukar försöka förhålla mig till när jag funderar på vad jag har råd med och inte:

Är det något som påverkar världen på ett dåligt sätt?

I så fall kanske jag ska avstå.

Är det något som gör mig eller någon annan gott

– eller åtminstone inte gör något stort fotavtryck?

Då har jag också råd

(och utgår från att Universum hjälper mig att fixa det …). 

Att prioritera det som är viktigt för mig har förstås också varit en viktig utgångspunkt när jag valde bort en trygg och välbetald anställning för en ekonomiskt mycket osäkrare arbetssituation. Det innebär att vi får vända på slantarna emellanåt – vi har INTE råd att åka på utlandssemester varje år! – men för mig har det varit värt det. Och tack och lov har jag en familj som stöttar mig i mitt beslut. Ibland har jag dåligt samvete för att vi har mindre pengar att röra oss med för att jag ska få hålla på med det jag tycker är kul, men samtidigt tycker jag att det är bra att barnen inte vänjer sig vid att få allt de pekar på. Och så var det ju det där med att en mamma som får ägna sig åt det hon älskar att göra kanske blir lite trevligare att hänga med.

Nu menar jag inte på något sätt att jag tycker att alla borde göra som jag gör och har gjort. Däremot tror jag att vi alla kan ha nytta av att då och då tänka igenom våra prioriteringar utifrån de livsriktningar som är viktiga för oss: Vad lägger jag mina pengar på?

Ett annat tips är att se utgifter antingen som kostnader eller som investeringar. Om jag väljer att lägga pengar på något som känns som en bra investering – i kunskap, i avkoppling, för min kropp, eller som på annat sätt gör gott för mig eller någon annan – då känns det mycket lättare att motivera utgiften, tycker jag.

PLIKTEN, LUSTEN OCH RÄDSLAN ATT SVIKA

Och så har vi det här med plikten och lusten. Har du en liten Luther som sitter på din axel och ser till att du gör det som förväntas av dig, eller som du tror förväntas av dig (ibland finns förväntningarna kanske bara i ditt eget huvud)? Har du svårt att tillåta dig att leva så som du egentligen skulle vilja? Ofta sitter de där tankarna djupt rotade, kanske planterade redan i barndomen. Men vi är ju faktiskt vuxna nu, vi har rätt att ta egna beslut och välja nya vägar.

Jag har varit en duktig flicka i många år. Jag pluggade hårt, fick höga betyg, läste många år på universitetet, gick vidare och disputerade. Visst hade jag ofta kul också, men prestationskraven drev mig i närkontakt med väggen vid flera tillfällen. Idag har jag helt andra drivkrafter än plikt och att “vara duktig” inför någon annan. Jag har ingenting emot att göra bra ifrån mig och få uppskattning för det, men det är så mycket mer lusten än plikten som driver mig.

Att välja mer utifrån lust än plikt kan kännas främmande för många människor. Att tillåta oss att “leka” mer, får vi verkligen göra det? Och vad händer med människorna omkring oss när vi väljer att leva efter vår inre kompass, kanske förverkligar en dröm?

Ibland kan det innebära obekväma beslut, det har vi pratat om under flera samtal i podden. Kanske gör vi människor besvikna när vi inte gör det som förväntas av oss, bryter mot normer och mönster, går mot strömmen och vandrar vår egen väg. Det kan ju exempelvis innebära att vi måste säga nej till ett uppdrag eller avsluta en kärleks-, vänskaps- eller affärsrelation, och en sådan handling kan såklart upplevas som ett svek.

Ibland förstår inte våra nära och kära vad vi håller på med, och kanske inte alls hejar på våra vägval, men i de flesta fall så reder det ut sig när det blir tydligt att vi menar allvar – de människor som verkligen betyder något brukar finnas kvar.

Min poddgäst Anna Nordström (avsnitt 2) berättar exempelvis om hur hon under flera månader “offrade” sin familj för att gå en utbildning på annan ort. Får man verkligen göra så som mamma? Ja, i Annas fall ledde det till en ny spännande karriär för Anna, samtidigt som relationen mellan hennes man och deras barn blev mycket bättre.

Ett annat perspektiv på att följa sin kompass är det som min allra äldsta poddgäst, Dagny Carlsson (avsnitt 16) berättar om. Hon var tvungen att lyssna på sin inre röst och lämna en dålig relation – annars hade hon gått under. Genom det tuffa beslutet fick hon en mycket bättre tillvaro, och så där har hon fortsatt genom livet, att inte bry sig så mycket om vad andra tänkt och tyckt om hennes val – som att börja blogga vid 100 års ålder!

Själv upplevde jag mycket positivt stöd när jag lämnade min universitetskarriär, men jag märkte också att mitt beslut provocerade somliga kollegor. Jag tror att det handlade om att jag vågade ta steget och lämna en arbetsplats som många andra inte heller trivdes något vidare på, men de ville inte offra sin trygghet och status. Å andra sidan, om jag envisas med att våga följa mitt hjärta, så kan jag kanske också inspirera någon annan?

ATT PRAKTISERA PERSPEKTIVBYTE

Det är alltså lätt att hitta olika hinder eller ursäkter för att inte ta tag i saker och ting som vi egentligen skulle vilja göra (tidsbrist, ekonomi, dåligt självförtroende, rädslor, pliktkänslor …), men här skulle jag vilja föreslå ett litet perspektivskifte, som jag har fått med mig från min utbildning i ACT och som vi ska titta mer på i nästa modul. I stället för att tänka så här:

“Jag skulle så gärna vilja börja träna, byta jobb, äta mer vegetariskt,

skriva en bok (eller vad det nu handlar om) …”

MEN

… jag har inte tid, har inte råd, vågar inte, har inte tillräckligt med ork,

är inte tillräckligt bra (eller något annat).”

kan vi tänka så här:

Jag har dåligt med tid, dåligt med pengar, känner mig rädd, känner mig trött,  känner mig osäker på min förmåga …

OCH

… jag gör det ändå! 

Pröva nästa gång du hör dig själv säga men och låter dig hindras från något du tycker är viktigt!

OFFERKOFTAN

Det här med att våra liv i så stor utsträckning handlar om våra egna prioriteringar kan vara jobbigt att acceptera. Det är mycket enklare (och bekvämare) att stanna kvar i det som är, och kanske skylla på omstän­dig­heter och andra människor när vi inte lever på det sätt som vi skulle vilja. Så många jag har mött genom åren som mycket hellre gnäller och klagar över allt som är fel än gör ett försök att förändra sin situation, antingen genom att påverka där man är, eller genom att ta sig någon annanstans.

De här människorna blir ofta provocerade av att jag påstår att vi har makten att förändra våra liv. Men jag menar inte på något sätt att allt är individens ansvar – jag är fullt på det klara med att det finns många sammanhang med helt vansinniga strukturer som det är svårt eller omöjligt att påverka. Däremot hävdar jag med en dåres envishet att det alltid finns saker vi kan påverka, om inte annat så i vårt tankesätt, och varför skulle vi i så fall inte försöka göra det, om det kan förändra livet till det bättre?

När jag exempelvis har arbetat med stresshantering brukar jag berätta om de strategier och verktyg jag själv har använt för att undvika och hantera stress. Jag har då ibland mött reaktionen att “det är ingen idé, det gör ändå ingen skillnad!”. Men det är klart det gör. Samtidigt som jag ibland var frustrerad över min arbetssituation hjälpte mina egna verktyg mig att må så mycket bättre än jag skulle ha gjort utan dem.

Nu tror jag inte att du är någon typisk offerkofta – då hade du förmodligen inte hamnat på den här kursen – men vi har alla områden i våra liv där koftan åker på emellanåt. Jag är definitivt inte oskyldig! Då kan det vara bra att försöka analysera en situation både med hjärnan och hjärtat och fundera över vad som faktiskt skulle gå att förändra, och vad vi mår bättre av att acceptera (mer om det i nästa modul).

När vi blir medvetna om oss själva, våra tankemönster och beteenden – och våra ursäkter för att slippa ta tag i förändringsprocesser – har vi tagit ett första viktigt steg. Sedan är det dags att ta ansvar för det vi har blivit medvetna om. Då kan vi stöta på nästa hinder, otåligheten! 🙂

DET MÅSTE HÄNDA NUUU!

Ibland är otålighet bra – när den får oss att ta itu med saker i stället för att låta dem ligga och bli surdegar. Men det finns också tillfällen då otåligheten kan ställa till för oss, när något går långsammare än vi tänkt oss (vårt nystartade företag, viktminskningen, att hitta drömboendet, att möta “den rätta”, att få ihop pengar till en långresa…), och vi ger upp, trots att vi vet precis vad det är vi vill sträva mot.

Eller så har vi inte alls kommit dit och kämpar med osäkerhet:

Varför snurrar bara kompassen så att jag inte hittar min riktning?

Och även om vi har blivit medvetna om att vi behöver förändra något i våra liv, kan det ta tid att komma fram till exakt vad det är, eller hur det ska gå till. Antingen känns det som att kompassnålen inte pekar någonstans, eller att den pekar åt tio olika håll samtidigt. Långvarig osäkerhet kan göra att vi ger upp och struntar i att fortsätta utforska det där som skaver, nöjer oss som det är, eller rusar i väg i en riktning som vi sedan i efterhand upptäcker inte alls hade någon förankring i vårt hjärta.

Lao-Tzu har skrivit så här:

“Har du tålamod att vänta tills din gyttja

sjunker till bottnen och vattnet klarnar?

Kan du förbli orörlig tills den rätta handlingen kommer av sig själv?”

Det finns ett annat uttryck på det här temat som jag har haft nytta av:

Embrace uncertainty.

Att omfamna osäkerheten, inte trycka undan den eller fly ifrån den. Återigen handlar det mycket om att för det första våga erkänna våra känslor – otålighet, osäkerhet, kanske frustration – och sedan träna, träna, träna acceptans, tålamod och tillit.

Det kanske tar lång tid att hitta rätt/komma igång, eller vad det nu är otåligheten handlar om – jag är själv ett bra exempel på båda. Men när vi börjar lyssna inåt och ge oss ut på den här spännande resan så kommer vi så småningom att landa, kanske inte på det sätt vi från början tänkte oss, men i ett liv där vi kommer mer till vår rätt. Det behöver inte bli guld och gröna skogar – som vi har varit inne på möter vi ofta nya, ibland större, utmaningar längs vägen när vi väl en gång har börjat lyssna inåt – men vi kommer garanterat att växa som människor om vi vågar vara i osäkerheten, inte kräva ett omedelbart facit på att vi gjorde rätt.

Och det är stor skillnad på en passiv väntan, där vi lever som offer, utan kontakt med vårt inre och vår längtan, och en aktiv väntan där vi liksom “bidar vår tid”, vilar och förbereder oss inför det som ska hända. Om det handlar om en stor dröm som ska förverkligas, kan det till och med vara bra att tänka på att försöka njuta av tiden innan vi slår igenom och blir framgångsrika/träffar drömpartnern/skaffar drömhuset eller vad det nu handlar om. När det väl händer är det inte omöjligt att det blir mindre av lugn, trygghet och eget utrymme.

TA HJÄLP?

Slutligen, om du sitter ordentligt fast i tankemönster som hindrar dig – eller för den delen bara behöver lite lätt hjälp på traven – finns det många sätt att få hjälp. Olika former kan passa olika människor och olika faser: vänner som peppar och utmanar, en samtalscirkel, en Facebookgrupp med andra i liknande situation, en terapeut, coach eller mentor. Jag har själv haft stor nytta av alltihop, och i Modul 8 ska vi titta lite närmare på vad olika former av stöd kan ge.

Uppgifter till Modul 6

Så vad är det nu som hindrar just dig från att följa ditt hjärtas lust och längtan, göra det som känns viktigt för dig. Det ska du få försöka definiera i den här modulens övning och reflektionsfrågor.

Lycka till!

Maria