5. Mina kompassriktningar

Klicka här om du vill komma till en utskriftsvänlig pdf-version av texten.

Välkommen till Modul 5! Idag ska vi titta närmare på det här med olika kompassriktningar. Om du är den typ av kursdeltagare som jag hade i tankarna när jag skapade den här kursen (och som jag har beskrivit här), finns det nog redan ganska mycket i ditt liv som är bra, även om du kanske inte alltid tänker på det. När vi tar vår utgångspunkt i det som är bra och känner tacksamhet, får vi ofta mer av samma vara. När vi å andra sidan fokuserar på det negativa, blir frustrerade och desperata över det vi saknar, är risken stor att vi hamnar i en negativ spiral. En positiv utgångspunkt är alltså ofta till nytta när vi vill hitta riktning, utvecklas och göra förändringar i våra liv.

Den förra modulen handlade mycket om hur vi kan träna oss i att hitta vår inre kompass. Nu ska du få gå vidare med att börja utforska de där kompassriktningarna och hur de kan se ut i just ditt liv. Jag tänkte börja med att bjuda på några exempel på hur det har gått till när jag – genom att lyssna på min inre röst – hittat nya färdriktningar i mitt liv, i stort och i smått.

NYA KOMPASSRIKTNINGAR I MARIAS LIV

För ett antal år sedan inledde jag resan mot en totalförändring av mitt yrkesliv. Allt började med ett sådant där diffust skav, känslan av att det var något som inte stämde, men jag visste inte riktigt vad det var. Jag hade en fin familj, ett bra boende, ett rikt socialt liv, ett jobb som universitetslektor i engelska med trygghet, bra lön och hög status – vad hade jag att klaga på liksom? Men under en helg på Mundekulla Retreatcentrum började min inre röst viska till mig att jag var på fel plats yrkesmässigt – att det var i sådana där tillåtande, varma sammanhang som jag upplevde bland människorna på kursgården jag ville tillbringa min tid, inte i den prestationsfokuserade och konkurrensinriktade universitetsmiljön, där jag inte heller kände att jag fick utlopp för min kreativitet.

Den lilla rösten fortsatte att viska, rösten växte sig starkare i takt med att jag hittade fler ledtrådar, och under en sömnlös natt ett par år senare skrek den med megafonstyrka: Det är dags att hoppa nu! Så gjorde jag också, nio månader senare, först i form av tjänstledighet på heltid och – samma dag som jag fick ett skattebesked från helvetet – uppsägning. Det var läskigt, men jag hade bäddat ganska bra för mig, med läromedel som gav passiva inkomster och en plattform jag byggt upp vid sidan av universitetsjobbet, så att jag hade mottagare för mina tjänster när jag nu skulle klara mig på egen hand.

Under de första tre åren jobbade jag vidare med uppdrag som hade koppling till det jag hade gjort på universitetet, men nu i egen regi – med mycket större frihet och utan de krångliga beslutsvägar som stoppat upp min kreativitet tidigare. Vid sidan av uppdragen som föreläsare, kursledare och bedömare hos Högskoleverket, började jag också skriva skönlitteratur och bygga upp verksamheten Livstid – med fokus på stresshantering och personlig utveckling, och med utgångspunkt i en gemensam fyrtioårskris – tillsammans med min bästa vän Sara.

Inför årsskiftet 2015/2016 hade den inre rösten talat om för mig att det var dags att hoppa igen, och lämna språkvärlden – och därmed de inkomster den hade gett mig som föreläsare och kursledare – för att satsa helt på skrivandet och arbetet med personlig utveckling. Men nu hände något intressant. Det som tidigare känts självklart, att Sara och jag skulle bygga vidare på vår gemensamma verksamhet var plötsligt inte alls självklart längre. Vi upptäckte att vi – när vi vågade och tog oss tid att lyssna inåt – faktiskt ville gå åt lite olika håll, hon jobba mer mot arbetsliv och organisationer, jag med individer. Det blev en mycket lycklig skilsmässa, där vi fortsätter med några få gemensamma uppdrag (bland annat vår samtalscirkel som funnits i fem år nu), men i övrigt jobbar på varsitt håll, dock fortfarande mycket nära varandra, så att vi kan bolla idéer inom våra respektive verksamheter och stötta varandra. Det bästa av två världar helt enkelt.

Med den här historien vill jag visa hur bra det kan bli när man vågar ta sin inre röst på allvar om den envisas med att det är dags för en livsförändring, men också att kompassriktningar kan behöva justeras, gång på gång (som jag var inne på i Modul 4). Samtidigt vill jag understryka att jag inte på något sätt menar att alla människor skulle bli lyckligare av att säga upp sig och börja skriva böcker. Det jag tror på är att vi ofta mår bättre om vi inte fortsätter i upptrampade spår utan att reflektera över om det verkligen är där vi vill vara. Mitt liv är inte en dans på rosor idag – som egenföretagare oroar jag mig exempelvis ofta över ekonomin – men jag känner mig så mycket mer levande och äkta när jag får ägna mig åt sådant jag själv har valt, i stället för att sitta fast i ett tryggt, välbetalt, statusfyllt arbete som jag inte kände mig hemma i.

***

Det jag just berättat om är ju ett stort livsomvälvande riktningsskifte. Ett helt annat, mycket mindre och mer vardagligt, exempel kan också vara på sin plats – så att inte du får uppfattningen att den inre kompassen inte kan komma till användning i sådana sammanhang.

Det hände på gymmet. Jag gick till mitt gamla favoritpass, Body Combat, inspirerat av en rad olika kampsporter, där man tränar kondition och styrka i form av sparkar och slag mot en låtsad fiende. Som jag har älskat denna träningsform sedan jag hittade den för ett tiotal år sedan. För första gången kunde jag uppleva riktig träningsglädje – att jag hade kul medan jag tränade, inte bara gjorde det för att jag borde och tyckte att det var skönt efteråt.

Under de tuffa åren då jag hälsade på min dementa mamma på äldre­boendet varje fredag var detta min återkommande belöning efter besöket. Jag fick möjlighet att slå och sparka av mig all frustration och vanmakt, och kunde åka hem och fredagsmysa med familjen som en lugnare upplaga av mig själv. Sedan har det inte blivit så mycket combattande de senaste åren, av olika anledningar. Och när jag klev ut ur salen efter passet den här dagen visste jag att det var för sista gången. Varför?

Jo, plötsligt kändes precis allt helt fel: att stänga in mig med en massa andra inomhus i en fyrkant utan fönster, till hög musik. Att sparka och slå – om än inte mot en verklig människa – nej, det funkar helt enkelt inte för mig längre. Bara namnet får mig nu att vrida mig: body combat. Det är inte det jag vill ägna mig åt med min kropp, att strida med den.

Lite vemodigt känns det – jag har ju haft väldigt roligt i combatsalen – men samtidigt var det ett självklart beslut. Jag sålde mitt klippkort på gymmet och i fortsättningen använder jag naturen som min träningsarena i stället, på promenader, joggingrundor och cykelturer. En starkt bidragande orsak till mitt beslut var fjällvandringen jag deltog i, då jag insåg att jag vill ha mer natur och utevistelse i mitt liv. I tystnaden under vandringsretreaten hittade jag en ny tydlig kompassriktning. 

 

VEMS RIKTNING?

Här har du fått några exempel på hur jag har använt min inre kompass, i stort och smått. Vad “att följa sin inre kompass” betyder är förstås helt individuellt. Det är just därför den här kursen har kommit till, för att du som går den ska få tillfälle att reflektera över vad den inre kompassen pekar ut för riktningar åt just dig.

Jag fastnade för ett citat på Facebook för en tid sedan, kanske var det från Mentor’s Channel:

“Can you remember who you were

before the world told you who you should be?”

Det här tycker jag är intressant att fundera över. Om du skalar bort alla andras förväntningar, alla tankar om vad du ska göra och hur du ska vara som baserar sig på något annat än din egen inre vilja: vad vill du då? Har du över huvud taget funderat på det? Och om du har det, är din längtan, din drivkraft, dina drömmar, visioner och mål verkligen dina egna, med ursprung i ditt hjärta? Det är lätt att fastna i det som verkar möjligt, det som vi ser andra göra, det som är statusfyllt eller trendigt – att söka det där fina jobbet, köpa det där dyra huset, åka på den där långresan, börja yoga – inte för att vi verkligen vill utan för att det är så andra gör.

SMARTA MÅL?

I visioneringsarbete pratas det mycket om att sätta upp mål, och de ska gärna vara SMARTA – Specifika, Mätbara, Accepterade (eller Attraktiva), Realistiska och Tidsbestämda. Mål kan absolut vara användbara när vi vill göra förändringar, och det finns helt klart positiva sidor med att formulera dem på det här sättet. Men jag tror att om vi stirrar oss blinda på våra mål och på att de ska vara så här tydligt definierade, kan vi också missa ett och annat. Låt mig förklara vad jag menar.

Specifika mål kan vara jättebra, men de kan också låsa fast oss i föreställningar om exakt vad vi ska uppnå och hur det ska gå till. Tänk om det på vägen mot målet skulle dyka upp något som leder mig i en ny kompassriktning – och som blir mycket bättre än det jag hade definierat från början?

Mätbara mål är också bra i många lägen, men i vissa sammanhang är det inte säkert att mätbarheten är det viktigaste perspektivet. Om jag bestämmer mig för att gå ner tio kilo i vikt och sedan lyckas gå ner åtta, är jag då en misslyckad människa, inte värd att glädjas åt de åtta kilona jag faktiskt tappat? Det finns en risk att mål av den här typen skapar onödig stress och press.

Att målet är accepterat (eller attraktivt) känns för mig lätt att skriva under på, så länge det verkligen är du själv som vill ha den här föränd­ringen, inte något som du gör för att bli accepterad av eller attraktiv i andras ögon.

Visst är det ofta bra att vara realistisk – inte minst om man gör något sådant som det jag har gjort, hoppar av en välbetald anställning för att starta eget. Samtidigt tror jag att det här synsättet också kan begränsa oss i onödan. För hur ska vi kunna veta vad som är realistiskt? Mycket av det som har hänt mig i livet på sistone är sådant som jag aldrig hade bedömt som realistiskt om någon hade frågat mig för några år sedan.

Tidsbestämda mål slutligen, kan vara praktiska ibland, men det finns också en risk för att de stressar oss och får oss att tappa lusten att jobba framåt. Förändring måste få lov att ta tid om den ska bli varaktig.

MÅL OCH LIVSRIKTNINGAR

Inom Acceptance and Commitment Training/Therapy (ACT) gör man en viktig skillnad mellan mål och livsriktningar. Båda behövs – ibland kan mål vara utmärkta att jobba mot – men utan att identifiera våra livsriktningar kan målen bli ganska meningslösa. Så vad är då skillnaden?

Ett mål är som linjen du passerar när du har åkt alla nio milen i Vasaloppet och kan sjunka ihop på andra sidan. Det är en definitiv punkt som du antingen har uppnått eller inte uppnått. När målet är avklarat så är det. Ibland kan vi uppleva tomhet när ett mål är uppnått. Det finns också en risk för att vi är så fokuserade på målet att vi missar att vara närvarande under resans gång (och som sagt kanske också missar en ny möjlig riktning). Och om vi inte uppnår vårt mål finns en stor risk för att vi blir besvikna.

En livsriktning däremot är mer som en stjärna att navigera efter. Vi kan liksom aldrig komma fram och checka av att vi är “färdiga”, utan vi använder den som riktmärke för hur vi vill leva våra liv. Det innebär att vi kan börja ta steg i den här riktningen så fort vi har bestämt oss för den, eftersom den påverkar vilka val vi gör i såväl det lilla som det stora.

Här får du några exempel på livsriktningar och mål som kanske gör det lättare för dig att se skillnaden:

Om de mål du sätter upp är förankrade i dina livsriktningar så finns det bättre förutsättningar för att du ska uppnå dem, eftersom livsriktningarna går mer på djupet. Det handlar om vad som är viktigt för dig, hur dina värderingar ser ut, hur du vill vara som människa, hur du vill leva ditt liv. Det blir helt enkelt enklare att ta små och stora beslut om du har definierat dina livsriktningar. Och för att göra det behöver du ta hjälp av inte bara hjärna och förnuft, som ofta är i fokus när vi definierar (i synnerhet SMARTA) mål, utan också hjärta och känslor.

“Hur KÄNNS det i mig när jag funderar över

om det här är rätt riktning för mig?”

En kvinna som har inspirerat mig är Danielle LaPorte, som i sin bok The Desire Map skriver om att vi kanske inte alltid ska vara så fokuserade på exakt vad vi vill uppnå, utan mer på vilka känslor vi eftersträvar. När vi identifierar dessa känslor kan vi också fundera på vilka aktiviteter som får oss att känna så, och genom att aktivt göra sådana saker kan vi oftare uppleva våra eftersträvade känslor.

FLERA RIKTNINGAR

När vi pratar om att “ta ut kompassriktning” så kan vi förledas att tro att det är en och bara en riktning det handlar om. Men vi kan ha flera eller många livsriktningar, både inom olika områden i livet och inom ett och samma område. Utöver “natur och utevistelse”, som jag nämnde tidigare, har jag exempelvis definierat för mig själv att “känna frihet”, “få utlopp för min kreativitet”, “vara medvetet närvarande” och “leva i och inspirera till hållbarhet” är viktiga livsriktningar för mig.

Arbetslivet är förstås ett väldigt tydligt område när det gäller att hitta riktning i livet, eftersom de flesta av oss lägger så stor del av vår tid och energi på jobbet. Av de människor jag möter som känner sig lite vilsna är det ofta just de yrkesmässiga funderingarna som ligger högst upp på agendan. Däremot är detta förstås inte det enda området i livet vi kan ha anledning att se över.

Det kan till exempel handla om våra relationer (privata såväl som professionella): hur vi vill vara mot andra människor, hur vi vill bli ihågkomna, hur djupa och hur många relationer vi behöver för att må bra. Relationer kan vara ansträngande inte bara vid rena konflikter utan också i umgänget med energitjuvar. Relationsstress kan också, som Bodil Jönsson påpekar, bland annat i sin bok Guld, uppstå för att vi helt enkelt har för många relationer att vårda.

När det gäller människor som tar mer energi än de ger oss har det för mig varit viktigt att inse att jag inte kan förändra någon annan. Det jag kan göra är att försöka inspirera genom mitt sätt att vara (till exempel genom att envisas med att vara vänlig även om jag inte får något tillbaka), förändra min egen inställning till dem (inte låta mig påverkas av deras negativa energi) eller att helt enkelt undvika umgänge. Relationer kan alltså vara ett viktigt område att se över när vi arbetar med våra livsriktningar.

Att hitta riktning kan också handla om sådana mer existentiella frågor som värderingar, livsstil och livstempo. Ett konkret exempel kan vara att innerst inne ha en dröm om ett enklare liv och ett lugnare tempo, men av omgiv­ningen (kollegor, vänner, grannar, barnens kompisars föräldrar) dras med i en statusjakt vi inte alls trivs med och stanna kvar på ett jobb som är välbetalt men alldeles för stressigt, för att kunna betala på lånen till det dyra huset och den fina bilen och för att precis som alla andra kunna åka på solsemester varje år – trots att vi egentligen skulle vilja leva på ett helt annat sätt.

Det händer ibland att våra olika livsriktningar krockar med varandra. Vi vill flera saker och de går helt enkelt inte alltid ihop. Jag brottas exempelvis ofta med å ena sidan min längtan efter frihet och kreativitet, och å andra sidan min önskan om att vara närvarande och ha mycket tid med min familj.

Ibland tvingas jag välja det ena, trots att jag egentligen vill båda, och för det mesta funkar det bra ändå. Här och här kan du läsa i min blogg om när jag har upplevt att mina livsriktningar har krockat – och att det faktiskt kan bli bra i alla fall.

SKRIVA EN BUCKET LIST?

Har du sett filmen The Bucket List (Nu eller aldrig på svenska) med Morgan Freeman och Jack Nicholson, om två äldre herrar som står inför utsikten att de inte kommer att leva så länge till? Tillsammans ger de sig ut på ett antal mer eller mindre galna upptåg för att kunna pricka av sin bucket list, alltså det de vill hinna uppleva innan de dör.

Jag började skriva en bucket list när jag för många år sedan drabbades av cancer. På den står bland annat “ge ut en roman” och “åka långfärdss­kridskor”. Medan jag jobbat med den här kursen har jag faktiskt kunnat checka av det där med romanen, och långfärdsskridskor ska jag nog äntligen få prova på snart, eftersom jag har goda vänner som sysslar med det.

Nu har jag ju lagt ut texten om att det kanske inte alltid är konkreta mål, utan livsriktningar och känslor som är det viktigaste att fokusera på för att komma mer till vår rätt som människor. Jag vet också att somliga avskyr att tänka på döden. Eller så kanske man tycker att det blir för mycket fokus på göra och för lite på vara på en sådan lista. Ändå kan jag inte låta bli att slå ett slag för fenomenet bucket list. Det här tycker jag framförallt – trots att det engelska ordet syftar på uttrycket “kick the bucket” (alltså “gå bort”) – är ett lekfullt sätt att släppa loss kreativiteten kring våra drömmar och framtidsvisioner och att fånga upp mer eller mindre galna idéer när de dyker upp.

SMÅ, SMÅ STEG I RÄTT RIKTNING

Vi läser och hör ofta om lyckliga och framgångsrika människor som har hittat riktning i livet, kanske mer sällan om den långa och mödosamma väg det ofta har varit dit. Men kom ihåg att allting börjar med små, små steg, och att små förändringar också kan göra stor skillnad – det är ingen tävling om att förändra mest. Bara en sådan enkel sak som att jag nyligen kom fram till att en av mina riktningar stavas vara mer i naturen har fått positiva konsekvenser i mitt vardagsliv.

Om du lyckas definiera dina livsriktningar, vad som är viktigt för dig att navigera efter, och samtidigt är beredd att då och då stanna upp och checka av om du är på väg åt rätt håll eller om kompassriktningen behöver justeras, då finns det goda chanser att du kommer att uppleva att livet blir mer meningsfullt och utvecklande. Det kommer att bli lättare att ta beslut – gällande alltifrån om du ska gå på den där festen eller inte till om du ska byta jobb – om du vänjer dig vid att varje gång stämma av mot dina livsriktningar eller önskade grundkänslor: Om jag gör X, stämmer det då med det som är viktigt för mig/det jag vill känna? Och hur blir det om jag i stället gör Y?

ATT INTE LÅSA FAST SIG I EN FÖRESTÄLLNING

När vi börjar lyssna inåt börjar vi förändras. Vi blir mindre styrda av omgivningens förväntningar, vi vågar i större utsträckning gå vår egen väg och stå upp för våra beslut. Här kan det vara på sin plats med en liten varning: Vi måste se upp så att vi inte stelnar i nya mönster, även om de kommer mer ur vår egen lust och längtan än tidigare. Det finns en risk att vi låser oss på nytt, att exempelvis den där drömmen vi så gärna ville förverkliga blir ett nytt “måste” på vår “att göra-lista”, och att vi har svårt att backa från den just för att den så länge har varit en dröm.

Som sagt, mål kan vara bra och användbara, men ibland kan det vara bra att våga satsa på en idé utan ett exakt slutmål, eller en bestämd tanke om hur vägen dit ska se ut etc. Att förskjuta vårt önskade läge från exakta yttre ramar till eftersträvade känslor. Att våga öppna nya dörrar när de kommer i vår väg, även om de inte fanns där i ursprungsplanen.

Uppgifter till Modul 5

Dina uppgifter i den här modulen handlar om att börja identifiera just dina livsriktningar eller önskade grundkänslor. Som vanligt är det upp till dig hur mycket du vill göra, men jag vill verkligen rekommendera dig att ta dig tid att göra livsriktningsövningen. Den är central för hela kursen, jag har gjort den i en massa sammanhang och de allra flesta jag har mött tycker att den har varit mycket användbar.

Om du läser den gemensamma kursvarianten får du nu en extra vecka på dig, och jag rekommenderar även dig som läser helt på egen hand att ge dig själv lite extra space till att jobba med den här modulens uppgifter.

Lycka till!

Maria