4. Min inre kompass – hur hittar jag den?

Klicka här om du vill komma till en utskriftsvänlig pdf-version av texten. 

Välkommen till Modul 4! I det här avsnittet ska vi fokusera på just det som hela den här kursen handlar om – hur man kan träna sig i att hitta sin inre kompass. Men först ett exempel på när den där kompassen fungerar och kommer till användning, mitt i vardagen. Så här löd en statusrad från en vän på Facebook:

Det såg inte ut att bli en så lyckad kväll då jag var på väg till ett möte som jag egentligen inte ville gå på. Mer än halvvägs skrek min inre röst så högt att jag till sist bestämde mig för att ta ut en ny färdriktning, trots att förnuftet tyckte annorlunda… Hoppade av pendeltåget jag satt på fastän jag nästan var framme, meddelade mig dit jag var på väg, vände om och åkte istället dit hjärtat ville åka. Missade halva föreställningen men stämningen på plats var magisk och min själ jublade över att vara där. Rytm, dans och poesi fyllde mitt hjärta med upprymdhet. En lätt rysning av välbehag strömmade genom min ryggrad när jag satt i publikhavet. Trötthet byttes mot glädje i cellerna. Strövade sedan genom staden i ensamhet, mötte en vän på vägen. Avslutade kvällen i ensam kontemplation vid stilla spegelblankt vatten. Drack ett glas bubbelvin i ensam andakt i sensommarkvällen. Ibland kan ensamhet göra ont. Ikväll kändes den välsignad.

Den där känslan. Tänk om vi lite mindre sällan kunde strunta i vår (förnuf­tiga?) hjärna och i stället lyssna på våra hjärtan och vad de säger till oss. Varför är det så ofta så svårt?

ATT FÖLja sitt hjärta

Här är något annat jag läste på Facebook:

“Vet du vad som gör dig lycklig? Ja – gör det. Nej – ta reda på det.”

Det här är förstås en väldigt förenklad syn på vad den inre kompassen handlar om, men jag tycker samtidigt att det ligger en hel del i orden. Om vi inte ens försöker ta reda på vad det är vi vill med våra liv kommer vi ju aldrig att komma dit.

Vi formas av samhället och människorna omkring oss, handlar ofta utifrån deras förväntningar och krav. Många av oss går genom hela livet utan att egentligen lyssna på vad just vi verkligen känner och vill, utan att göra medvetna val eller ha någon särskild riktning.

Särskilt svårt kan det vara när livet rusar på i högt tempo, med många äkta eller inbillade måsten som kräver vår tid och energi. Det är så lätt att bara följa med strömmen och fortsätta i trygga, invanda mönster, utan att stanna upp och reflektera över var vi är och vart vi är på väg. Det finns också en stor risk att vi fastnar i tron att vi inte kan påverka vår tillvaro, att vi bara är offer för omständigheterna, brickor i någon annans spel. Men att leva så är inte att leva livet fullt ut. Eller som journalisten Malcolm Muggeridge sa (många år innan Louise Hoffsten gjorde en Melodifestivallåt med nästan samma ord):

“Only dead fish swim with the stream.”

Så hur kan vi träna oss i att hitta den där inre kompassen (som vi i ibland också kallar för inre röst, magkänslaintuition eller att följa sitt hjärta)?

ATT VÅGA LYSSNA TILL SIN INRE RÖST

Att leva på riktigt är att våga lyssna inåt och ta den där lilla rösten (som ibland viskar väldigt svagt) på allvar, inte bara avfärda den som ologisk:

Inte kan väl jag skriva en bok/sjunga i kör/måla akvareller?

Nej, att släppa det här trygga jobbet skulle ju vara helt idiotiskt!

Vandra El Camino? Nej, så länge kan jag inte vara hemifrån!

Jag har absolut inte tid att börja träna/meditera/virka/fiska!

Inte kan jag lämna min partner – jag klarar mig väl inte på egen hand? Och tänk om jag aldrig hittar någon ny livskamrat?

Man vet vad man har men inte vad man får…

Men tänk om du skulle börja ta den där lilla rösten på allvar? Tänk om den faktiskt har något viktigt att säga till dig. Vad skulle det innebära att våga säga ja till något som känns jätteläskigt eller helt ologiskt? Tänk om den där boken, vandringen, volontärresan eller vad det nu är förändrar hela ditt liv? Att släppa taget, skala bort och säga nej till något är också att säga ja till något annat. Tänk om du får en helt ny livskvalitet när du har lämnat din anställning eller din partner? Tänk om en ny viktig dörr öppnar sig när du hoppar av en styrelse, lägger ner planerna på ett renoverings­projekt eller skippar en shoppingresa till Ullared med tjejkompisar som du inte längre har så mycket gemensamt med.

Det kan vara lätt att tro att vi antingen föds med en tydlig riktningsvisare eller inte. Somliga människor är ju sådär självklara redan från början och fortsätter så genom livet. De går sin egen väg, struntar i vad andra tycker om dem redan på dagis. Andra är mer försiktiga och följsamma. Jag har större delen av mitt liv tillhört den andra sorten.

Men som sagt, historier kan skrivas om, och vi kan alla bli bättre på att navigera efter just vår inre kompass – i små och stora sammanhang. Det handlar väldigt mycket om just träning, precis som i alla andra samman­hang där vi vill bli bättre på något (lyssna gärna på poddavsnittet med Jonas Nordström (nr. 18) där vi pratar om hur man kan träna sin intuition). Det kan vara bra att börja träna i små enkla situationer när inte så mycket står på spel, som att i stället för att bara gå på rutin känna efter hur det känns i kropp och själ när jag väljer mellan två olika resvägar, när jag ska handla middags­mat eller om jag ska eller inte ska gå på den där festen.

Det blir lättare med tiden att uppfatta den där rösten – samtidigt som utmaningarna vi möter också har en tendens att bli större, ju mer vi lär oss att lyssna inåt. Det här pratar Kajsa Ingemarsson om i vårt poddsamtal (avsnitt 17) om du är nyfiken.

Sedan kan det också vara olika i olika sammanhang. Ibland viskar rösten så tyst, så tyst. I andra situationer pekar den där kompasspilen så tydligt att det nästan känns som om det borde synas som en utbuktning på magen. Jag har varit med om båda delarna, och tänkte ge några exempel på dem båda i nästa modul.

HUR SKA JAG HÖRA DEN DÄR RÖSTEN?

“Att lyssna på den inre rösten (intuitionen)

är som att höra triangeln i symfoniorkestern.”

Så beskriver Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander det här fenomenet i boken Drömliv (s. 207), en bok som kom att få stor betydelse i mitt eget liv. Att höra den där lilla triangeln mitt i vardagsbruset är inte lätt, särskilt inte om vi är inne i en hektisk period i våra liv, kanske med småbarn och/eller ett intensivt yrkesliv. När vi ständigt är i aktivitet, känner krav på tillgänglighet och omges av intryck från samtal, sociala medier och annat som drar till oss vår uppmärksamhet, kan det vara väldigt tyst där inuti.

Vi behöver helt enkelt stanna upp då och då och hitta stillhet och tystnad för att rösten ska nå fram till oss. Precis som vi har lärt oss att vi behöver skapa utrymme för fysisk aktivitet i våra liv för att må bra, behöver vi också skapa utrymme för stillhet och reflektion. Vad som funkar för just dig kan jag inte veta – här är vi alla olika – men många, inklusive jag själv, har haft stor nytta av aktiviteter som att vistas i naturen, yoga, meditation och övningar i medveten närvaro (mindfulness/mindful awareness). Ofta är andningen en nyckel. Den kan bli det ankare som för oss tillbaka till nuet när våra (ofta stressande och dömande) tankar tenderar att dra oss bort från vårt fokus.

Ibland kan det räcka med små mikropauser och mellanrum mitt i vardagen. Att utnyttja den lilla stunden i bilkön, på bussen eller i kassakön när vi handlar kan vara ett sätt att stanna upp för en liten stund. Ibland behöver vi lite längre och mer strukturerade sammanhang: gå på långpromenader eller yogapass, kanske skapa en återkommande morgon- eller kvällsrutin för meditation. Det kan också vara så att vi faktiskt behöver lyfta oss ur vårt vanliga sammanhang ett tag, exempelvis åka på en vandring eller tyst retreat, för att lugna ner bruset omkring oss.

Kanske är du en person som trivs med ett högt tempo och blir rastlös om du inte ständigt är igång med något? Kanske tänker du att ”Meditera? Bara sitta stilla, utan att göra något… Nej det skulle aldrig funka, då förlorar jag ju en massa tid!” (Så sa en bekant till mig nyligen, när jag berättade om hur viktig meditationen har blivit i mitt liv.) Jag har själv alltid varit en person som har haft svårt att sitta still och inte ”göra”. Det är först på senare år, när jag hittade ”mitt sätt” att meditera som jag fick det att fungera. Mer om detta i Modul 8.

Meditation gör bra saker för våra hjärnor och vårt allmänna välbefinnande, det har forskning visat. När vi då och då stannar upp och rensar bland intrycken, är chansen också större att vi får syn på de där små tecknen, nycklarna, ledtrådarna som undan för undan leder oss i rätt riktning. Jag tänker på det där Alfons Åbergs farmor säger om hur bra det är att ha lite tråkigt ibland. Det är ju ofta då kreativiteten kommer igång, det har du säkert märkt om du har barn eller barnbarn, och det gäller precis lika mycket för vuxna.

Kanske dyker det under en tyst promenad upp en tanke som vi inte har umgåtts med tidigare. Kanske upplever vi en stark (positiv eller negativ) känsla i ett visst sammanhang där vi befinner oss. Och kanske läser vi sedan något i en roman eller på Facebook, hör något på radio, tv eller i ett samtal vi deltar i som fångar vår uppmärksamhet, just för att det når igenom bruset och inte bara blir en del av det.

Så småningom blir den inre rösten starkare och den blir lättare för oss att urskilja bland allt det där andra. Små tankefrön växer till plantor som fortsätter att utvecklas – om vi ger dem tillåtelse och utrymme att göra det.

HJÄRTA OCH HJÄRNA

Den här kursen handlar ju om att följa sitt hjärta, och för mig har det blivit viktigt att då och då helt och hållet lita på min intuition, koppla bort min förnuftiga, rationellt tänkande hjärna, den som kanske vill hindra mig från att gå emot strömmen och ta okonventionella eller obekväma beslut.

Det innebär dock inte att jag hävdar att vi ska koppla bort våra hjärnor helt och hållet eller i alla sammanhang – det behöver inte alls bli bra. Vi kan ha stor nytta av att inför viktiga beslut också dra nytta av våra kunskaper och erfarenheter, väga in för- och nackdelar. Men som boken Drömliv beskriver så bra blickar kunskaperna och erfarenheterna bakåt, vilket innebär att om vi alltid låter dem styra oss fullt ut får vi kanske inte vara med om så mycket annat än sådant vi har upplevt tidigare.

Precis som när det gäller balansen mellan att acceptera och förändra (som vi ska prata mer om i Modul 7), så är en viktig grund för att veta om vi ska gå på hjärnan eller hjärtat (eller kanske en kombination av båda) inför ett beslut att vi är medvetet närvarande i nuet, inte bara går på autopilot.

hur låter din inre röst?

Hur den inre rösten talar till dig kan ha betydelse. Kanske är den som en hård, pådrivande tränare som står med piskan i handen och hetsar dig:

Men kom igen och ta tag i ditt liv nu då!

Sikta högre, dröm större!

Utan kamp kan du inte vinna!

Bit ihop om rädslan bara och gå framåt!

Det finns inga ursäkter!

För vissa människor fungerar säkert en sådan tuff inre coach alldeles utmärkt, och när jag väl tog steget och bestämde mig för att det var dags att bryta upp från min yrkesbana och testa något nytt var det nog litegrann med sådana här formuleringar som jag till sist kom till skott.

Men för mig fungerar det ofta bättre att tänka på den inre rösten som min poddgäst Anna Lovind (avsnitt 5) beskriver den: som en magnet som drar mig i rätt riktning. Att låta mig bäras framåt i lugn takt och med möjlighet att stanna upp och känna efter under resans gång, att våga vara sårbar, att våga vara “good enough”, att se mina rädslor i ögonen och acceptera dem, att ta reda på vilket stöd jag behöver för att bli trygg och säker nog att fortsätta (vi kommer att prata om “vandringsstavar” vi kan ha nytta av i Modul 8), i stället för att hela tiden blint kämpa och pressa mig framåt.

VÅRA OLIKA INRE RÖSTER

Men hur ska jag då veta att den inre röst jag hör är äkta, något som jag ska lyssna på, ta på allvar, agera efter, någonting som är bra för mig? Tänk om den leder mig helt fel. Den kanske säger åt mig att jag ska ta droger eller äta godis varje dag för att orka med min vardag eller slå ner en person som jag är arg på.

Jag tycker att min poddgäst Therése Högberg beskriver de här olika rösterna på ett bra sätt. Hon säger att när det är en viktig inre röst som leder oss på rätt väg så är det ofta en envist återkommande röst, en som inte ger upp i första taget utan fortsätter att tjata på oss och dyka upp i olika sammanhang. Den där andra, mindre användbara, rösten är oftast en reaktion på yttre, tillfälliga omständigheter, en snabbt uppblossande lust eller längtan (efter exempelvis alkohol, sötsaker eller shopping) som ofta kan försvinna med lite eftertanke, snarare än något som ligger djupt inom oss om vi tillåter oss att lyssna inåt. När vi på allvar hör den äkta rösten känns det ofta som att komma hem.

De här båda olika rösterna – egot och själen – är huvudtemat för boken Drömliv som jag nämnde förutEgot vill ge oss snabb tillfreds­ställelse, och den vill ofta hindra oss från att utmana oss själva genom att måla upp skräckscenarier över vad som kan hända om vi söker det där jobbet, närmar oss en människa vi är intresserade av eller något annat läskigt. Den gör det i all välmening, för att skydda oss från något som upplevs som farligt, men den kan också skapa onödiga hinder (mer om det här i Modul 7).

Själens röst däremot leder oss i rätt riktning. Om den varnar oss för något kan det vara så att den faktiskt förstår att skydda oss från att ta steg i en riktning som inte är bra för oss. Men framförallt visar den för oss vad det är som får oss att växa och blomstra som människor. De tankefrön som den planterar hos oss skapar nyfikenhet, glädje och lust – kanske till och med passion – även om dessa tankar innebär att vi måste kliva utanför vår trygghetszon, vilket förstås också kan skapa rädsla och oro. Och om rösten har något viktigt att säga oss kommer den inte att ge upp i första taget, utan dyka upp, igen och igen, kanske med högre och högre röst – som min röst om att byta jobb gjorde hos mig.

NÄR KOMPASSNÅLEN ÄNDRAR RIktning

Att vara människa innebär att förändras, oavsett hur medvetet vi lever våra liv. I takt med att vi växer och utvecklas förändras också det som ger oss mening. Det kan innebära att en riktning som har känts självklar för oss, kanske under lång tid, plötsligt inte alls är det längre. Vi behöver alltså då och då stanna upp och stämma av om kompassriktningen behöver justeras – bara lite grann eller riktigt rejält:

“Var det verkligen det här jag ville?”

Flera av de poddsamtal jag har spelat in har tagit upp det här fenomenet. Exempelvis berättar Louise Halvardsson (avsnitt 23) om hur vilsen hon blev sedan hon förverkligat flera stora drömmar. Andra poddgäster som liksom jag själv bytt riktning, ibland ganska sent i livet, är Therése Högberg (avsnitt 26), Eva Uppsäll (avsnitt 20), Linda Asplund (avsnitt 32), Ewa Wigenheim (avsnitt 14) och Ulrika Slottner (avsnitt 24). Lyssna gärna på ett eller flera av de här avsnitten (här hittar du dem alla) – kanske kan de inspirera dig om du känner dig lite vilsen.

NÄR KOMPASSNÅLEN Bara snurrar

Men vad gör jag om kompassen bara snurrar och jag inte har en aning om vart jag ska, bara känner att jag är på fel plats i tillvaron? Det finns inget enkelt och entydigt svar på den frågan, men jag tror att vi alla hamnar där emellanåt (själv gjorde jag det exempelvis senast förra sommaren, när jag plötsligt började ifrågasätta en massa saker i mitt liv…).

Det kan finnas olika anledningar också till att kompassnålen snurrar: att vi (som Louise) redan har uppnått ett viktigt mål, förverkligat en dröm och inte vet vart vi ska ta vägen nu, att vi har gjort stora livsförändringar inom ett område och nu är redo att ta itu med ett annat (som det var för mig förra sommaren) eller helt enkelt att vi är ovana vid att lyssna inåt och behöver träna mer på det.

Jag tror att en av de viktigaste saker vi kan göra för oss själva i de här situationerna är att försöka hålla oss lugna, känna att det är helt okej att det är så här det är just nu, ha tillit och tänka som Bodil Jönsson beskriver det så vackert:

“Stilla dig, det går över!”

För så är det ju. Tillstånd av kaos och förvirring varar inte för evigt, även om det kan kännas så när vi är mitt uppe i dem. Här kan vi ha stor nytta av att träna oss i acceptans (som vi ska jobba med i Modul 7). Att helt enkelt låta det få vara förvirrat ett tag, hur obehagligt det än känns, kontroll­människor som många av oss är. Att inte låta oss stressas alltför mycket av att vi inte vet just nu. Och så stanna upp, skapa stillhet i bruset omkring oss. Först då kan vi börja få syn på de där ledtrådarna till vart kompassnålen pekar. Det ska vi börja träna oss på redan i den här modulen, och i nästa modul ska vi gå vidare med ännu mer strukturerade övningar i hur du kan arbeta mot att hitta just dina kompassriktningar.

BLIR DET RÄKMACKA SEN DÅ?

Det kan vara lätt att tro att bara för att vi blir bättre på att hitta och följa vår inre kompass så blir allting frid och fröjd och vi glider lyckliga och tillfredsställda genom livet, ständigt i balans och harmoni. Sorry, men om du lever i den villfarelsen måste jag tyvärr ta den ur dig. Jag kan absolut skriva under på att livet blir mycket mer roligt och spännande, men det blir inte alls nödvändigtvis enklare.

Att leva mer efter sitt hjärta kan vara ganska obekvämt emellanåt, inte minst under en förändringsprocess. Det kan innebära att vi måste göra andra människor besvikna, kanske städa i våra relationer eller säga nej till uppdrag eller aktiviteter som andra förväntar sig av oss – det har vi pratat om i några poddavsnitt. Det kan innebära uppoffringar och kanske en mer otrygg tillvaro – det är ett annat återkommande tema i podden. Att skapa tystnad och börja lyssna mer på oss själva och mindre på andra kan också innebära att vi får möta tankar och sidor av oss själva som inte är alltigenom behagliga.

Ändå är i stort sett alla människor jag har träffat och pratat om det här med eniga i att det är värt det. Eller som Anna Lovind säger i vårt poddsamtal:

“Det är när man följer hjärtslagen som det händer.”

Livet blir mer meningsfullt. Pusselbitar faller på plats. Nya dörrar öppnas, och vi får uppleva saker vi inte hade kunnat föreställa oss. Det kommer människor i vår väg som är bra för oss. Vi kan inspirera och bidra till andras välmående. Osannolika sammanträffanden (också kallade “synkronici­teter”) inträffar (om du är nyfiken på hur detta kan ta sig uttryck har jag skrivit ett blogginlägg om det). Livet blir mer magiskt och spännande, samtidigt som vi blir tryggare inuti, inte vindflöjlar för yttre omständlig­heter. Saker och ting går vår väg – kanske inte hela tiden, men allt oftare. Vi kan (som en annan poddgäst, Camilla Davidsson (avsnitt 6) uttrycker det) “känna oss burna”. Allt det här har jag hört så många människor som börjat följa sitt hjärta vittna om.

Men – det finns ett viktigt men här. Ett av mina mantran har länge varit Allt jag behöver kommer till mig, alltså en uppmaning till mig själv att ha tillit till att det som är viktigt i mitt liv faktiskt kommer att hända. Det här mantrat har fått ett viktigt tillägg de senaste åren:

“Allt jag behöver kommer till mig – när jag är redo.”

Jag behöver alltså inte bara öva på att känna tillit utan också på att ha tålamod. Så många gånger jag har blivit besviken – över inställda evenemang, refuseringar av manus, affärer som inte blir av – för att i efterhand kunna konstatera att “just när det hände var jag helt enkelt inte redo”. Eller så kanske det jag ville åstadkomma blir mycket bättre när det sker på ett annat sätt än jag hade tänkt mig.

Uppgifter till Modul 4

Nu har du fått ta del av mina tankar kring hur vi kan träna vår inre kompass, och nu är det dags för dig att reflektera över din egen situation. Den här gången får du förutom meditation och reflektionsfrågor möjlighet att träna dig i medveten närvaro och i att lyssna inåt i enkla vardags­situationer. Om du vill får du också börja gå på skattjakt efter ledtrådar till vart din inre kompass pekar. Detta ska vi också jobba mer med i nästa modul.

Lycka till!

Maria