2. Vem är du, vem är jag – egentligen?

Klicka här om du vill komma till en utskriftsvänlig pdf-version av texten

Välkommen till Modul 2! Hoppas det känns bra efter den första kursmodulen, att du känner att du har hamnat rätt. Den här modulen handlar om vilka vi egentligen är, innerst inne. Det här citatet har jag hämtat från Mentor’s Channel:

“Inside every person you know, there is a person you don’t know.”

Kanske är orden främst avsedda att få oss att tänka till innan vi dömer andra människor. Men jag tänker att orden också kan appliceras på oss själva. Känner vi verkligen människan inuti, den som finns där om vi skalar bort alla våra yttre roller – som förälder, son, dotter, vän, lärare, elev, rörmokare, patient, bridgespelare, kund, yogi eller vad vi nu definierar oss som, i förhållande till vår omgivning? Ibland rusar vi fram så snabbt att vi inte riktigt hinner stanna upp och fundera på vilka vi egentligen är, eller så kanske vi inte har vågat ta reda på det.

Jag tror att det är betydelsefullt att utforska och lära känna oss själva, våra tankar och känslor (både positiva och negativa), våra beteendemönster, våra värderingar och vad just vi behöver för att må bra, växa och utvecklas. Annars är det väldigt svårt att få fatt i den där inre kompassen som ger oss riktning i livet. Och för att lära känna oss själva behöver vi emellanåt tillbringa tid i vårt alldeles eget sällskap, inte ständigt befinna oss i aktivitet, på sociala medier eller i sällskap med andra människor (mer om detta längre fram i kursen).

Vi kan också ha glädje av att sätta ord på vilka vi är, både för oss själva och för andra, i skrift och/eller samtal. Den här kursmodulen handlar om just det. Vi har ofta så mycket lättare för att beskriva någon annan än att berätta om oss själva – utöver det där vanliga, det yttre. Vilka vi är innerst inne. Vad det är som svider i oss, vad det är vi längtar efter, vad som ger oss glädje­bubbel eller fjärilar i magen, vad som håller oss vakna om nätterna. Det där som gör oss till människor.

MIN INSIDA – EN DEL AV MIG

Många människor är rädda för att blotta sin insida, kanske både för sig själva och för andra. De kanske inte tycker att den är så vacker som de skulle önska att den var. Kanske stämmer det som finns där innanför inte överens med fasaden vi visar upp i sociala medier, eller när någon frågar Hur är läget? 

Men alla brottas vi ju till och från med mörka tankar och känslor – svartsjuka, oro, otillräcklighet, skuld, skam, girighet, stress, rädsla, avund, tankar om att vi inte duger som vi är – det är också en del av att vara människa. Det här sitter så djupt i oss, nedärvt sedan tusentals generationer. En gång för många, många år sedan behövde vi kunna känna oro – annars kanske vi skulle bli överfallna av en björn. Vi behövde jämföra oss med andra för att se till att vi passade in i gruppen – annars riskerade vi att bli utstötta, vilket kunde innebära döden. De negativa tankarna och känslorna var helt enkelt det som räddade livet på oss.

Idag lever få av oss sådana liv att exempelvis vår oro eller avundsjuka är direkt kopplade till vår överlevnad. Men mönstren finns kvar, och ibland hindrar de oss från att leva det liv vi skulle vilja leva. Vi kommer att titta lite närmare på hur vi kan bli bättre på att möta våra negativa tankar och känslor senare. Låt mig här bara lufta en tanke som jag känner att jag har haft stor nytta av de senaste åren. 

360-GRADERSMÄNNISKA

I bloggen Livstid, som jag under flera år drev tillsammans med min vän Sara Norrby Wallin, använde vi begreppet 360-gradersmänniska. Med det menar vi att vi i så stor utsträckning som möjligt vill känna att vi är äkta och sanna – i alla olika delar av våra liv, oavsett från vilket håll, vilken av de 360 graderna, någon möter oss. Det innebär inte att jag måste berätta allt för alla, eller ge precis hela bilden av mig själv överallt.

Men känslan av att kunna säga en sak och stå för den oavsett om mottagaren är mina barn, en avlägsen släkting, mina närmaste vänner, min chef eller expediten i matbutiken, den är ganska befriande. Det blir på något sätt så mycket lättare att leva om jag kan vara mig själv i så många sammanhang som möjligt, inte bygger fasader eller går omkring och låtsas vara någon annan än den jag är.

Det här är något jag själv har tränat mycket på, exempelvis genom de sociala medier som många hävdar är så ytliga. På Facebook och i blogginlägg har jag varit öppen i såväl glädje som sorg, stolthet som längtan. En viktig del i mitt eget arbete mot att vara en 360-gradersmänniska har varit att våga visa mig sårbar, att våga berätta även när livet inte är på topp. Och vilken respons jag har fått då! Samma sak berättar flera av mina poddgäster – om hur mycket kärlek de har mött när de har vågat visa upp även sina mörkare sidor.

Jag tror att många har ett uppdämt behov av att få släppa fram sin egen sårbarhet och blir inspirerade när någon annan vågar göra det. Tänk om fler skulle våga – och tänk om det fanns fler sammanhang där det var en självklar sak. Att starta dagen med en frukoststund där varje familje­medlem får dela med sig om hur hen mår just idag, oavsett om det är bra eller dåligt. Att börja skol- eller arbetsdagen på samma sätt. Jag tror att vi skulle få både friskare familjer, skolor och arbetsplatser på det viset.

Om det faktum att jag öppnar en dörr till mitt inre, blottar mig och visar mig sårbar innebär att jag skrämmer bort vänner, bekanta, kunder eller liknande (som jag har hört somliga uttrycka en rädsla för), då tänker jag så här. Kanske är det så att jag förlorar en bekant eller en kund genom att vara så öppen, men i så fall må det vara hänt. Den som inte är beredd att acceptera mig som jag är kanske helt enkelt inte är en person som jag behöver ha i min bekantskaps- eller kundkrets.

ATT SKRIVA OM sin historia

Något annat som jag tror är viktigt är att ge oss själva möjlighet att skriva om historien om oss själva. Väldigt många av oss sitter fast i gamla mönster, ofta skapade redan i barndomen, om hur vi är, till exempel:

Jag är en vimspotta som alltid glömmer och ställer till.

Jag är en dålig mamma/pappa/mormor/farfar/kollega/chef.

Jag fattar sååå långsamt.

Jag kommer alltid för sent.

Jag är en social katastrof.

Jag är dålig på att …

Jag kan inte … 

Har du sådana här historier som du berättar för dig själv och kanske ibland också för andra? Visst, somligt stämmer säkert, och kanske är svårt att göra något åt – om du nu skulle vilja det. Då kan du ha god nytta av att träna dig i acceptans (som vi återkommer till i Modul 7). Men det finns också nästan alltid mönster som vi kan påverka och förändra. Kanske handlar det ibland helt enkelt bara om att vi måste ge oss tillåtelse att skriva om historien om oss själva, inse att vi är dynamiska varelser, som hela tiden har möjlighet att utvecklas och röra oss framåt – om vi verkligen vill och vågar.

Om du vill lyssna på ett intressant program om personligheter och hur de kan förändras – över tid och mellan olika sammanhang – rekommenderar jag dig den spännande podcasten Invisibilias avsnitt The Personality Myth. 

Så vem är Maria – egentligen?

Ja, vem är jag om vi skalar bort alla mina yttre roller – som fyrabarnsmamma, fru, syster, vän, författare, podcastvärd, ledare för samtalscirklar och kurser, bloggare, Facebookare, och en massa annat? Under väldigt många år har jag varit en typisk duktig flicka, en prestationsprinsessa som mätt mitt värde mer utifrån vad jag gör än vem jag är. Att bli bekräftad av andra för att jag är duktig är ett beteende jag grundlade i barndomen, med föräldrar som gav mycket uppskattning när jag gjorde bra ifrån mig. Det gjorde de förstås i all välmening, men mitt beteende drev mig en bra bit in i väggen för ett antal år sedan.

Tack och lov såg jag varningssignalerna – trötthet, håglöshet, koncentrationssvårigheter, hjärtklappning, sömnsvårigheter – innan det hann gå riktigt illa. Jag stannade upp, blev sjukskriven, kunde så småningom börja betrakta mitt beteende lite mer utifrån och har hållit mig ovanför vattenytan sedan dess, även om jag varit nära att trilla i diket igen vid ett par tillfällen, när det har varit väldigt tungt omkring mig.

Det finns ett antal mentala verktyg som har hjälpt mig att hitta en annan väg, och dem kommer du att få möta i senare moduler av den här kursen. Jag tycker fortfarande om att åstadkomma saker och få bekräftelse för det, men idag hittar jag mina drivkrafter så mycket mer inom mig själv och i vad jag tycker är roligt, stimulerande och meningsfullt, än i vad omgivningen tycker.

En av de egenskaper som jag uppskattar hos mig själv är att jag både är kreativ och bra på att genomföra mina idéer, även sådana projekt som kräver mycket tid, energi och envishet. Jag är engagerad i det jag tycker är meningsfullt, exempelvis mitt arbete och strävan efter att bidra till en mer hållbar och rättvis värld. Däremot jobbar jag fortfarande med att hitta mer tålamod och tillit, inte vara så känslig för kritik och oroa mig mindre.

Jag kan gå väldigt mycket upp i mitt jobb och ha lite svårt att vara närvarande med mina barn (eller prioritera att umgås med min man) om jag har något extra roligt projekt på gång – och det har jag ofta. Jag har också en tendens att hålla på med multi-tasking och fnatta från en sak till en annan i stället för att hålla fokus på en uppgift i taget. Det här är något jag verkligen försöker bli bättre på.

En paradox hos mig är att jag å ena sidan kan vara väldigt social, extrovert, ofta pratar mycket och älskar att ha många projekt på gång samtidigt. Å andra sidan har jag också hittat en mycket mer introvert sida hos mig själv de senaste åren. Jag älskar att sitta och jobba i ensamhet, hemma, på tåg, hotell eller något av mina många “cafékontor”, helst i sällskap av en stor kopp te. För att balansera mitt stundtals väldigt intensiva liv, med jobb och stor familj, har jag också fått ett allt större behov av stillhet när jag inte jobbar. Den får jag exempelvis genom promenader, yoga och meditation. Och så behöver jag “rymma hemifrån” ibland, exempelvis för att ge mig själv skrivutrymme.

Under en vandringsretreat i Jämtland för en tid sedan fick jag en djupare insikt än tidigare om hur bra jag mår av att vistas utomhus. På fjällvidderna, där det inte syntes ett enda spår av människor, blev det så tydligt att all stress som finns i våra liv beror på sådant som vi människor skapar. Vi vandrade mycket i tystnad där i fjällmarken och jag – som annars pratar mycket och gärna – älskade att vara tyst, timme efter timme. Nu har jag börjat längta efter att åka på en helt tyst retreat. Kanske blir det en sådan framöver.

Men trots min nyfunna kärlek till tystnaden är jag också en stor vän av det goda samtalet. Ytligt mingel är jag både dålig på och ganska ointresserad av. Samtal om livsfrågor och känslor däremot, gärna i cirkelform som jag använder både i familjen och i olika samtalscirklar jag jobbar med, är något av det bästa jag vet. Du kommer att få veta mer om den typen av samtal i Modul 8.

Jag är för det mesta en ganska lycklig och harmonisk kvinna på väg mot de femtio, men självklart har jag också gått igenom tunga perioder. Jag har som sagt varit på väg in i väggen, jag har haft cancer, en dotter som mått väldigt dåligt, en mamma med demens, en relation som svajar ibland eftersom jag och min man är så olika på många sätt…

Sommaren 2016 kom att innehålla några tuffa månader, då jag – efter att nu ha hittat rätt yrkesmässigt – började ifrågasätta en massa annat i mitt liv. Om det som hände och om de insikter jag fick har jag bloggat här och här, ifall du skulle vilja läsa mer om mitt mörker. För som sagt, även en till synes ganska glad skit som jag har mina stunder, det kan ju vara bra att komma ihåg. Och en sak till – jag dricker inte alkohol men enorma mängder te och jag äter helst inte kött men däremot lite för mycket choklad.

Ja, ungefär så här skulle jag nog vilja beskriva Maria bakom kulisserna. Nu är det din tur att fundera på vem du är – egentligen!

UPPGIFTER TILL MODUL 2

Nu till dina kursuppgifter. Förutom att lyssna på den guidade meditationen och reflektera över några frågor så får du här två övningar, en där du presenterar dig själv utifrån en eller flera bilder och en där du ser över milstolparna i ditt liv. Du väljer som sagt precis själv hur mycket du vill och hinner göra. Eftersom du kommer att ha tillgång till materialet efter kursen kan du gå tillbaka och jobba med sådant du inte hinner med under kursens gång, om du vill.

Lycka till!

Maria